Trots ledning med 1-0 efter den första halvleken blev det förlust mot Arsenal i säsongens första derby lagen emellan. Gästerna var det effektivare laget och skickade därmed Spurs längre ned i botten av tabellen.

Å så var denna säsong över. Det är känslan så här direkt efter slutsignalen på White Hart Lane. Spurs har bevisligen en lång väg att vandra för att ens komma i närheten av det spel och den klass Arsenal visade i matchens avgörande lägen. För när det som bäst behövdes klev Fabregas och Adebayor fram och avgjorde matchen för sitt lag. Detta medan Keane, Berbatov och Bent alla passade på att bränna drömlägen.

Som vanligt inför detta derby hoppades man att det äntligen skulle vara dags för en seger och tre ytterst viktiga poäng mot våra största rivaler. Det började också bra då Gareth Bale bjöd hemmapubliken på ett fantastiskt fint frisparksmål från ”fel” sida. 1-0 och den dos självförtroende tidigt i matchen var precis den start man önskade sig i tv-soffan och trots sedvanligt darrigt försvarsspel kunde man i paus konstatera att Spurs ledde matchen.

Annars var det inte direkt någon derbykaraktär på matchen i den första delen av matchen. Närkamperna lös med sin frånvaro och båda lagen försökte spela den fotboll man vill spela. Inte oväntat lyckades gästerna bäst med detta då laget som vanligt hade ett fint och flytande passningsspel. Lagets bästa målchanser hade Hleb, mitt framför Robinson som stod för en bra parad, och Diaby, som träffade ribban i fritt läge. Hlebs läge kom för övrigt efter att Hudds och Jenas glömt bort Fabregas som fick komma rättvänd mot Dawson och Kaboul. Samma misstag skulle också komma att avgöra matchen.

Spurs hade desto svårare att få flyt i passningsspelet. Däremot lyckades man som sagt ta ledningen en kvart in i matchen. I den andra halvleken inledde Arsenal precis som i den första. Dock med den skillnaden att Spurs fick mer att säga till om framåt. Framförallt fick Tom Huddlestone lite bättre grepp om Fabregas på det centrala mittfältet vilket gjorde att man kunde hota gästernas backlinje efter vunna dueller och snabba uppspel på Berbatov och Keane. Med just en sådan spelvändning fick Berbatov ett jätteläge att avgöra matchen tidigt i den andra halvleken. Bulgaren rundade Almunia men efter en dribbling för mycket kunde Toure rensa undan bollen. Precis som i Fulhammatchen svor man över att spelarna inte är mer resoluta framför motståndarmålen.

Å andra sidan kunde det lika gärna ha stått 1-1 sedan Adebayor skutit över efter att Sagna tagit sig fram överraskande enkelt i straffområdet. Kvitteringen skulle dock komma och som den kom. Som så många gånger förr stod Robinson för ett väldigt svagt ingripande då han totalt missbedömde Fabreags frispark från höger. Adebayor hade inga som helst problem med att sätta bollen i det tomma målet.

Trots utjämningen repade hemmaspelarna mod och när Aaron Lennon äntrade planen några minuter senare höjdes förhoppningarna om ett segermål. Med tolv minuter kvar kom också chansen med stort C. Jenas slog en väl avvägd vänsterhörna som letade sig fram till en oväntat fri Berbatov. Anfallaren gjorde helt rätt när han satte dit bredsidan och styrde bollen mot mål. Hela White Hart Lane var på väg ur stolarna, bara för att se bollen träffa en Arsenalförsvarare på mållinjen. Så typiskt!

Minuten senare avgjorde naturligtvis en rättvänd Fabregas matchen med sitt 2-1 mål. Denna gång var Robinson chanslös på det välplacerade skottet. Hemmaspelarna gav dock inte upp. Bent kom in, kanske något sent då han med sina djupledslöpningar satte stor press på Gilberto i Arsenals mittförsvar, och fick också han ett ypperligt läge att rädda åtminstone en poäng. Helt ren med Almunia och med all tid i världen lyckades anfallaren dock med konststycket att totalmissa bollen som istället rullade ut mot hörnflaggan. Missen var på något sätt symptomatisk med matchen.

På övertid gjorde också Adebayor 3-1 på ett vackert volleyskott. Anfallaren visade prov på precis den kvalité hemmaspelarna saknade framför mål idag. Att Martin Jol har mycket att jobba med den närmaste tiden står utom allt tvivel efter detta derby och det känns också som att klubbens ansvariga missbedömt spelartruppen en aning. Till att börja med kan man berömma Paul Robinson hur mycket man vill. Faktum kvarstår dock, landslagsmålvakten många fantastiska ingripanden spelar ingen som helst roll så länge han släpper in ett billigt mål varannan match. Detta är enligt undertecknad en av de två orsaker till att vi för tillfället inte är bättre än så här.

Den andra orsaken är det svaga defensiva mittfältsspel vi visar upp i match efter match. Idag ska det dock sägas att Tom Huddlestone trots allt klev fram och använde sina kilon lite mer än vanligt. Men med så lite hjälp i det defensiva spelet av kollega Jenas är det inte konstigt att det ser ut som det gör emellanåt. Här saknas helt klart en ledare som inte är osynlig stora delar av matcherna. Förvisso glimtar Jenas till emellanåt med fina framspelningar, likt den till Bent, men ska vi vara det topplag klubben vill vara krävs mer än så. Idag saknade jag faktiskt en spelare som Teemu Tainio på det centrala mittfältet. Men skam den som ger sig, om inte annat kan man ju alltid se fram emot nästa säsong. Då jävlar!

Till sist: Kul att se Michael Dawson igen.