Ange Postecoglou rider in på sin känguru som den fjärde icke-temporära tränaren i Tottenham på lika många år. Det har minst sagt varit ett volatilt kvartssekel sedan Pochettino lämnade, och vad som blev kvar efter argentinarens sorti var en trupp i desperat behov av ombyggnad och förnyelse. Istället för genomtänkta långsiktiga värvningar utförda efter en klar spelfilosofi fick vi en slags plåstertaktik där nyförvärv enbart temporärt lappade över en uppenbart skadad och hålig trupp. Med kortvarig tränare på kortvarig tränare, alla med vitt skilda spelarbehov, formationer och filosofier har vi hamnat i en situation där truppen är ett brokigt hopkok av spelare specifikt inköpta för en rad olika tränare som alla sedan lämnat klubben.
Detta lämnar oss på samma plats som vi var för 5 år sedan – fortfarande i akut behov av ombyggnation och förnyelse. Tillåt mig att uttrycka en försiktig optimism, men det känns äntligen som klubben börjat inse behovet av att rensa ut, bygga om, och tänka långsiktigt. Ange Postecoglou måste få tid och utrymme att forma en ny kärna, och Tottenham måste backa honom i denna process. Första steget är att göra en inventering. Vilka delar av truppen kan vi faktiskt hålla kvar? Vilka spelare har utvecklingspotential och vilka kan bidra från dag ett?
Trots att vi alla skriker ut efter nyförvärv, finns det i mitt tycke en rad spelare i truppen som verkligen kan passa väl in i Postecoglous system. Rodrigo Bentancur är självklart en spelare som kan ta ytterligare kliv när han kommit tillbaka efter sin skada. Med sin bollsäkerhet och förmåga att bryta sig igenom motståndarlagets första pressvåg passar han perfekt på mittfältet i Postecoglous filosofi där uppbyggnadsspelet bygger på rappt passningsspel och mod att avancera bollen framåt i plan.
En liknande spelartyp är Yves Bissouma som många spår få en renässans under nytt ledarskap. Det var väldigt tydligt att mittfältaren från Mali inte fungerade i ett Tottenham med fokus på riskminimering under Antonio Conte, men med den defensiva handfängseln upplåst kan vi förvänta oss att Bissouma når upp till samma nivå han visade i Brighton.
Även Oliver Skipp ser jag potential i, alltjämnt inte lika tydligt som Bentancur och Bissouma, men jag tror att det är en spelare som älskar klubben och är beredd att underkasta sig Postecoglous spelsystem och jobba stenhårt i presspelet. Problemet här skulle vara att Bentancur, Bissouma och Skipp i mina ögon alla fungerar allra bäst som nummer 6 och inte lika bra på en nummer-8-position, vilken också är en vital part av Postecoglous system.
Då är ju frågan om en passande nummer 8 ens finns i truppen? Pierre-Emile Höjbjerg är en trotjänare som alltid jobbar stenhårt, men jag tror dessvärre att han är för långsam med bollen för att spela som nummer 6, och inte kreativ eller dynamisk nog att spela högre upp i plan som en nummer 8. Med Gio Lo Celso och Harry Winks som ser ut att lämna, och Pape Matar Sarr fortfarande på tillväxt återstår egentligen endast Tanguy Ndombele – intressant eller hur?
Jag tror vi alla mer eller mindre delar samma uppfattning om Ndombele; en bollkonstnär men också en kandidat till världens lataste människa. Jag tror verkligen att Ndombele har begåvningen och kvickheten att spela både som nummer 6 och 8 i Postecoglous filosofi. I ett par avseenden tror jag till och med att han är bäst lämpad av alla i truppen. Vi har alla sett hur bolltrygg, kreativ och smart han är med sina passningar – vilket är ett gyllene recept när det kommer till att bygga snabba anfall från egen planhalva. Däremot har vi också alla sett hur undermåligt hans rörelsemönster utan boll är, vilket såklart inte är förenligt med Postecoglous högoktaniga pressfotboll. Jag må ha en soft spot för fransmannen men jag vill inte ge upp på Ndombele riktigt ännu. Jag tror det finns mer att hämta, och jag tror han trivs bättre i ett system som bygger på en offensiv spelidé, istället för dödgrävarfotboll.
Min åsikt är alltså att det finns ett par spelare på det centrala mittfältet som kan excellera under vår nya tränare. Däremot ser det inte lika muntert ett steg bakåt i plan. Det känns som ett århundrade sedan vi hade ett säkert och stabilt mittbackspar a la Vertonghen/Alderweireld. Eric Dier är ojämn och misstagsbenägen, Clement Lenglet är långsam och en svag duelspelare och Davinson Sanchez är… Davinson Sanchez. Även Christian Romero som till en början såg spektakulär ut har stundtals agerat huvudlöst. Däremot besitter Romero alla kvalitéer som behövs för att lyckas under Postecoglou. Han är snabb, stark i duelspelet, aggressiv och vågar transportera bollen snabbt framåt i plan. Med en passande parhäst, återstår att se vem det blir, tror jag stenhårt på att argentinaren kommer till sin rätt i en fyrbackslinje.
Desto ljusare ser det ut på ytterbacksplatserna. Medan det behövs nytt blod i mittförsvaret är vi nog alla väldigt exalterade över tanken att se Destiny Udogie och Pedro Porro försöka leva upp till Walker och Roses eftermäle. Här finns potential. Både Udogie och Porro är kvicka, offensiva unga spelare som kommer bidra betydligt till offensiven. Defensiven finns det såklart ett par orosmoln kring men här finns också mer försvarsinriktade alternativ i Emerson Royal och Ben Davies som enligt mig är fullgoda back-ups.
Framåt i plan behöver jag knappt nämna Harry Kane. Jag tror att det finns ytterligare några växlar för engelsmannen nu när han får spela i vad som förhoppningsvis kommer bli ett mer offensivt balanserat lag. Däremot ska det sägas att Ange Postecoglou historiskt sett alltid använt sin anfallare som en arbetshäst. Det ska vara någon som sliter, springer, stressar och pressar, och i ärlighetens namn är inte detta Kanes spelstil längre. Det kommer bli oerhört intressant att se hur australiensaren väljer att använda sin stjärnspelare. Här ska det också nämnas att det faktiskt finns en passande arbetshäst i truppen redan. Richarlison har varit trubbig som en barkbåt den senaste säsongen men vi kommer inte ifrån att han alltid är ett störningsmoment för motståndarlagens uppbyggnadsspel.
På kanterna hoppas jag att både Dejan Kulusevski och Heung Min Son kan hitta tillbaka till tidigare säsongs formtopp. Vi behöver våra kreativa offensiva spelare fyllda med självförtroende för att återigen spela ett attraktivt anfallsspel, men på sistone har tyvärr både sett osäkra, tröga och försiktiga ut på plan. Här gäller det att Ange Postecoglou verkligen gör sitt budskap tydligt. Tidigare spelare till tränaren har vittnat om hur han alltid uppmuntrar sina spelare att gå framåt, att våga utmana och spela offensivt, och om det sedan skulle fallera eller leda till misstag tar Ange på sig skulden själv. Detta tror jag är den mentala nyckeln som behövs för att låsa upp Son och Kulusevski igen.
För att summera vill jag belysa att det finns ett par guldkorn i truppen redan. Det går inte att sopa under mattan att truppen är i desperat behov av tillskott och förnyelse; vi behöver en ny man mellan stolparna, täppa igen det gapande hålet i mittförsvaret, addera kreativitet på mittfältet och bredda alternativen på kanterna. Däremot ska vi inte glömma att det redan finns en uppsättning spelare som varit fängslade av negativ och destruktiv fotbollsfilosofi, men som är redo att hitta formen igen under nytt ledarskap. Just nu känner jag ett visst hopp igen över framtiden – återstår att se hur länge det varar.
COYS!
Axel Paulsson
Lämna en kommentar