Ropet “Levy & ENIC out” har hörts på gatorna i norra London i många år. Men i dag ekar det högre än någonsin. Det är egentligen inte så konstigt. Under Daniel Levys tid som ägare har klubben lyckats ta hem en enda ligacup. Efter 21 år med Levy som ordförande börjar läget bli pressat. Framgång eller lämna klubben. Meddelandet från fansen är tydligt. Men när dagens fotboll inte bara handlar om vem som gör mest mål är frågan inte alls lika enkel. Oavsett om man gillar det eller inte är det en mycket mer komplicerad industri. För drömmar om en ny ägare kan snabbt leda till ekonomisk kris och beroende av auktoritära regimer. 

Många av er känner säkert till de stökiga tiderna på 80- och 90-talet. Affärsmannen och tottenhamsupportern Irving Scholar köpte klubben 1982 och skulle genom olika ”smarta” investeringar försöka förbättra de dåliga finanserna i klubben. Efter utdragna reparationer av White Heart Lanes västra ståplats och försök att med klubbens pengar investera i klädmärken och techbolag stod det klart att försöken hade varit misslyckade. Under Scholars sista år som ägare, 1991, skulle klubben enligt uppgift ha gått i konkurs om vi inte hade lyckats ta hem FA-cupen den säsongen. Idag är tanken på en konkurs så långt borta att vi inte ens kan föreställa oss något liknande. Idén att Tottenham Hotspurs som klubb och som institution inte längre skulle finnas kvar är otänkbar. Idag är faktiskt Spurs den klubb som (sett till bruttovinst) omsätter mest pengar i hela Premier League. Spurs är också den idrottsklubb som hamnar på tredje plats vad gäller omsättning i hela världen, enligt Mirror. Vi har världens modernaste arena som bara den genererar enorma mängder intäkter. Vi var i en Champions league-final för endast ett par år sedan. Det går inte att ta ifrån Daniel Levy att han har skapat en stabil klubb. Inga konkurser, inga finansiella hot och regelbundet spel i Champions League. Trots det skulle ingen supporter någonsin hävda att vi har nått någon framgång. 

Vi kan inte låta våra principer falla offer för pokaler

Skulle Levy & co fatta beslutet att sälja klubben stöter vi på ett annat problem. Vem skulle egentligen köpa Tottenham? Här finns det en ganska tydlig trend i den moderna fotbollsvärlden som kan visa oss ungefär vilka intressenter det skulle finnas. Saudiarabiens investeringsfond PIF köpte 2021 Newcastle. Qatars sportrelaterade investeringsfond (QSI) äger PSG och även en minoritetsandel i SC Braga i Portugal. Utöver det har Qatar har lagt miljardbud för att köpa Manchester United. Auktoritära diktaturer med bristande mänskliga rättigheter har ett starkt intresse av att köpa fotbollsklubbar för att på så sätt kunna ägna sig åt ”sportswashing”. När det i januari 2023 kom rapporter om att Levy potentiellt skulle sälja klubben var QSI (Qatar Sports Investments) högst upp på listan. Ryktena sade att gruppen skulle försöka köpa klubben eller åtminstone förvärva en minoritetsandel i klubben, enligt The Guardian. Det är tydligt att det finns ett intresse av att äga en stor klubb i England och Spurs är inget undantag. Den stora frågan är då: Hur mycket vill vi verkligen vinna? Ska vi stötta dessa stater genom att ge dem intäkter och bidra till ”sportswashing-processen”, bara för att vi vill vinna troféer? Hur mycket är bucklorna egentligen värda när priset är att vi ägs av regimer där många kvinnor inte ens får spela sporten. 

Trots att vi inte är stolta över Daniel Levy ägs vi inte av en diktatur. Vår ägare är trots all kontrovers, bara en affärsman med intresse för att tjäna pengar. Att skaffa nya ägare är inte som att byta huvudtränare. Det finns en så otroligt liten andel människor, företag eller för den delen stater med tillgång till den mängden kapital som gör att man både kan köpa och finansiera fotbollsklubbar. Risken att vår nya ägare skulle ägna sig åt saker som kan ses som kontroversiella eller rent ut sagt omoraliska är hög.

Daniel Levy är en stor anledning till att Spurs har fått den status som vi har idag. Bottlers och ”banter club”. För fotbollen handlar ju i grunden om att vinna. Vinna matcher och pokaler. Men som sagt, dagens fotbollsindustri har gjort att sporten är mer än så. Det är en industri med miljardföretag med finansiella mål och krav. Daniel Levy har lyckats uppnå de finansiella målen; något annat kan man inte säga. Den stora frågan är då: Hur mycket är framgången egentligen värd? 

Theodor Tralau