Efter tre säsonger på White Hart Lane kommer det snart att stå ett nytt namn under rubriken Gaffer på White Hart Lane.

Martin Jol lämnade igår laget som han fört till två femteplatser i rad. Den främsta orsaken är givetvis att Jol inte alls lyckats förvalta det spelarmaterial han idagsläget har till sitt förfogande. Man kan säga vad man vill om att "släppa in billiga mål", men faktum kvarstår att det finns en man som i grund och botten bär ansvaret för att Spurs släpper in mål lika ofta som det är soligt i Sahara.

Ingen kan beskylla Spurs för att inte vara ett målfarligt lag. Oftast har vi lyckats knacka in både en, två och tre bollar, men samtidigt så kan alla pubar runt om i världen bekräfta att Spursfans alltid brukar ta sig en extra stänkare när laget släpper in sitt obligatoriska mål.

I år har förvisso målen fortsatt trilla in framåt, men bakåt har falluckan öppnats fullständigt och målen vi släpper in är rent ut sagt pinsamma att skåda. Jag har tidigare proklamerat att Jol säkert har en grundtanke i sitt försvarsspel, men ju längre tiden har gått desto mer har jag tvingats konstatera att den eventuella taktik som Jol har förespråkat när motståndarna har bollen inte fungerar. Alltför ofta blir vårt försvar lämnade åt sitt eget öde och hoppet om att hålla nollan känns ganska långsökt redan när matchen börjar.

Att Jol nu lämnar skutan beror på en rad faktorer som vävs ihop i ett tämligen medikoert nystan av klumpighet, svek, baktalande och faktiskt några nypor ärlighet. Att stryrelsen så öppet visade sig intresserade av Juande Ramos var givetvis ett fantastiskt effektivt sätt att underminera Jols position som tränare. Samtidigt så skall man veta att Jol inte varit Tottenham helt trogen under sina tre år. Han har vid åtminstone två tillfällen fört diskussioner med andra klubbar och de kontrakt som han erbjudits har han sedan använt som hävstång för att få ett bättre avtal med Spurs.

Vissa personer tycks tro att Jol inte var den som bestämde i fråga om spelarköp. Tottenham Hotspur Supporter Trust diskuterade detta med Daniel Levy och såvida Levy inte valt att sitta och ljuga supportrarnas officiella talesorgan rakt upp i ögonen, så är det galet. Comolli, Levy och Jol bilder ett fotbollsutskott som diskuterar spelarköp, men Jol eller om vill managern har ALLTID sista ordet när det gäller huruvida en spelare skall köpas eller ej. Man kan givetvis inte veta särdeles mycket om hur diskussionerna går till, men till syvende och sidst så lär ju knappast Jol acceptera att bli fullständigt mosade och manglad under diskussioner. Vilken manager med självaktning skulle göra det?

Försöken att göra om White hart Lane till en cirkus måste man dock säga har fungerat över förväntan. Det vi byggt under 4-5 år riskerar nu att rasa samman; eller rättare sagt – åter förvandlas till det skämt det var under långa delar av 90-talet.

Utan att bli alltför kristen i mina filosoferingar så känns Tro, Hopp och kärlek ganska bra för att sammanfatta Jols tid i klubben. Han gav oss framtidstro och ett hopp om att ta ett hopp förbi Arsenal. Dessvärre som började fansens tro och kanske även Jols egen tro att försvinna, och även om det alltid finns hopp kvar för de levande, så varkade Jol mer död än levande i matchen mot Newcastle. Sanning att säga så såg det ut som om hans tid var slut redan då och där.

Kvar finns väl egentligen bara kärlek. Visst är det många som aldrig har sett Jols storhet, men jag tror den överskuggande majoriteten av Spursfans har Jol placerat i ett vackert rum i sitt hjärta. Det avsked han fick från fansen igår var stort och jag förstår att den goda Jol fick en flod av tårar i ögonen.

Likväl så är det dags att vända blad, att börja på nytt och troligen heter nästa kapitel i sagan om Tottenham: Juande Ramos – taktikern från Pedro Muñoz, men mer om det kapitlet när sagan börjar skrivas.