Ramos fick inte den vinnande start han hoppats på, då f.d Spurs-spelaren Luke Young kvitterade Darren Bents ledningsmål

Juande Ramos Blue & White Army hade onekligen intagit Riverside Stadium den eftermiddag. Boror’s fans var, som vanligt, en besvikelse och ”your support is fucking shit, you’re supporting fucking shit” var onekligen något som inte Spursfansen behövde förklara för någon.

Boros supporters var precis lika bra som deras lag var på planen, det vill säga ganska bedrövliga. Ändå lyckas alltså Spurs bara ta 1 pinne på denna bortaresa. Hade fotbollen varit logisk så hade man lätt kunnat dra slutsatsen att vi också var bedrövliga, men fotbollen är inte logisk och i mina ögon så var vi långt ifrån bedrövliga.

Efter en vecka med dubbla träningspass, stenhårt arbete och en seger mot Blackpool där försvaret fortfarande var lika stabilt som ett korthus under en ivrigt framdragandes höstvind, så var det dags för Ramos att ta kommandot i sin första Premier League match.

Med ett ansiktsuttryck och en mörk blick som avslöjade en hel del beslutsamhet, men som kanske också dolde en del nervositet, så positionerade sig Ramos i bortalagets tekniska zon. Från första minut gestikulerade spanjoren, snackade med spelaren, skakade på huvudet och var precis så sydländsk som man kan förvänta sig. Mellan gesterna och orerandet var dock ansiktet mest att likna vid en iskallt fryst mask. Inga större miner eller känsloyttringar.

Ramos har uppenbarligen bestämt sig för att ge alla en ny chans att visa vad de går för, inte minst Defoe och Bent som ersatte Berbatov och Keane på topp. Intressant Premier league debut blev det också för The Ghetto Kid aka Kevin Prince Boateng, som kom till spel med en yvig svart kalufs befläckad med blonda stråk, och en kropp som vittnar om miljarder med tatueringar.

Spurs inledde matchen starkt och Defoe och Bent hade några livliga ögonblick som med lite flyt kunde givit oss ett par fina målchanser. Boateng löpte frisktoch växte mer och mer ju längre matchen led. Tysken gick in hårt i närkamperna och hade en härlig närvaro på planen, samtidigt som han vårdade sin passningar och löste en del kniviga situationer med bravur.

Efter en inledande bra Spursperiod, kom Boror in i matchen och vi fick återigen beskåda Spurs skakiga försvarsspel. Ramos tycktes inte uppskatta de pojklagsaktiga försvarsspelet och skällde ut sina förvarare, med all rätta. Lyckligtvis var Boro synnerligen ineffektiva och skapade egentligen ingenting på de halvchanser de skapade.

Det skulle istället bli Spurs som fick utdelning när Bent, som tidigare under säsongen var lika blek som en prunkande sommaräng är färgstark, fick tag i bollen avancerade mot Riggott och drog till snabbt och snärtig invid vänstra stolpen. Ramos hade fått utdelning på ”sitt lag”.

Defoe pumpade något senare in bollen till Bent som sånär kittlade in tvåan med en precis styrning. Första halvlek var över och Spurs ledde med 1-0, något som kunde varit 2-0. Spelet lämnade en del övrigt att önska, men samtidigt så fanns det intentioner i anfallsspel och det syntes klart att ramos vill spela en offensiv fotboll då såväl Chimmy som Lee ofta var med högt upp i banan. Lennon och Malbranque mycket boll, men för mig var Boateng den stora behållningen då han tog planen med ett starkt självförtreonde och gjorde mer än vad Jenas gjort under de senaste 6-7 matcherna. Jenas var för övrigt med på planen, men mannen tycks sakna allt vad självförtroende heter och verkar ängslig och osäker när han väl har bollen.

Andra halvlek inleddes med att Boros spelare slungade sig ur startblocken och Spurs skakiga backlinje fick visa att man faktiskt kunde försvara sig. När väl den gamla Spursliraren Luke Young bombarderade in kvitteringen efter 53 minuter så var det ingen som kunde skylla på Spurs spelare. Inte ens Peter Borg kan heller lasta Robinson för att han inte tog Youngs projektil och om jag förstått det hela rätt så håller man just nu på och lagar nätmaskorna på Riverside.

Ramos tyckte nu att det var dags med nytt blod i frontlinjen och Bent/Defoe bytte med Keano/Berbatov i 58:e minuten. Bara 5 minuter senare byttes Boanteng ut mot Zokora, vilket kan tyckas underligt, men samtidigt så är det min uppfattning att Boateng visat Ramos vilken stark spelare han är. Det kan ju dessutom finnas en anledning till att Ramos valde Boateng, då hans Sevilla fightades med Spurs om Boantengs signatur i somras.
Resterande delen av matchen vägde inledningsvis över till Boros fördel, men Spurs tog successivt tillbaka kommandot och tryckte fram en hel del folk i anfallet, men dessvärre var ofta den avgörande passningen något för skarp, eller helt enkelt bedrövligt dålig.

Ännu ett oavgjort resultat kan alltså läggas till detta bedrövliga 125-årsparty, men istället för att se det ur en negativ synvinkel så är det min uppfattning att ramos redan efter en vecka visat hur han tänker och vad han vill. Anfallsfotboll skall spelas med fart och mycket folk framåt; det defensiva spelet skall starta högt upp på vår egen planhalva och även om det fortfarande finns en hel del att jobba på rent defensivt, så tyckte jag backlinjen växte ju längre matchen led. Boateng var ett stort plus och så även Dawson som föreföll tryggare nu än tidigare. Lennon var lika livlig som Jenas var blek, och även om Jenas har kvalitéer så lyckas han verkligen inte visa detta i de matcher han spelar.

MIDDLESBROUGH (4-4-2):
Schwarzer;
Young, Riggott, Wheater, Taylor;
O'Neil, Cattermole, Rochemback (Boateng 77min), Downing;
Sanli (Hutchinson 72), Aliadiere (Lee 78).
Avb (ej Använda): Turnbull, Hines.
Varning: Lee.

TOTTENHAM (4-4-2):
Robinson;
Chimbonda, Dawson, Kaboul, Young-Pyo Lee;
Lennon, Boateng (Zokora 63), Jenas, Malbranque;
Bent (Berbatov 58), Defoe (Keane 58).
Avb (ej använda): Cerny, Stalteri.

Domare: M Dean (Wirral).