Så nära och ändå så långt borta. Åt båda hållen. Tottenhams säsong sammanfattades väl i 4-4-matchen mot Chelsea.

I min förhandsartikel valde jag at för en gångs skull vara positiv. Jag vet inte om jag skulle ha varit det. Och framförallt, så vet jag inte om jag känner att gårdagens resultat faktiskt var positivt eller inte. Det känns som att det ofta är så med Spurs. Och jag tycker att gårdagens match sammanfattade säsongen ganska väl.

Berg och dalbana? Check
Många mål framåt? Check
Många mål insläppta? Check
En känsla av att vi kan spela bra mot de bästa lagen? Check
En känsla av att vi är så nära och ändå så långt borta? Check

Det enda som egentligen saknades var väl att Chelsea skulle gjort 5-4 i 93:e.

Nu var det istället vi som fick den gyllene chansen, men Cudicini stoppade Berbatov från att bli hjälte i slutminuten. Och det är väl lite därför man känner sig snopen. För egentligen så ska vi väl vara väldigt nöjda med en poäng och den kämpaglöd som gjorde att vi gång på gång hämtade in underlägen mot ett av ligans bästa lag?

Det började ju på sämsta tänkbara sätt. 0-1 efter tre minuter och minuten senare hade Chelsea ytterliggare en boll inne men målet dömdes bort för offside. Där någonstans tror jag att jag började fokusera mer på min öl och intalade mig att vi inte har så mycket att spela för, att Chelsea inte är ett lag man kan ta på allvar, och att de ändå inte kommer vinna något i år, tack vare oss.

Men så hände ju det som faktiskt händer då och då nuförtiden – vi kvitterade. Och återigen var det Jonathan Woodgate som fick göra mål på Chelsea. Jenasfrispark, Woodgatepanna och mål. Känns som att jag kan vänja mig vid den modellen. Någon lycka fick man då inte vänja sig vid, för inte långt därefter tog Chelsea ledningen igen (även om även detta mål borde dömts bort för offside). Och så skulle det se ut hela matchen.

Jag tror inte jag var ensam om att känna det som att den första halvleken hade lika mycket innehåll som en hel match har vanligtvis. Högt tempo, flera mål, gula kort. Precis så man vill att ett fotbollsderby ska vara, men sällan är. Och inte blev det sämre i den andra halvleken. Låt gå för att vi slarvade i försvaret som så många gånger förr, men bra spel, jävlar anamma och fyra mål framåt är inte fy skam. Jag är särskilt nöjd med att både Woodgate och Berbatov nickade in bollar på fasta situationer. Det känns som att vi måste börja ta tillvara på såna lägen när vi får dem. Två riktigt snygga mål av Huddlestone och Keane på slutet var bara grädden på moset.

Hade jag varit en neutral åskådare hade jag tyckt att det här var en fantastisk match. Den innehöll faktiskt nästan allt. Nu är jag ju dock inte neutral. Jag älskar Spurs. Och då kan man inte låta bli att gräma sig över hur nära det var att Berbatov fick sätta 5-4 i slutsekunderna. Men jag ska försöka låta bli att tänka allt för mycket på det. Och istället vara positiv. 4-4 mot Chelsea är faktiskt ett ganska bra resultat när man hämtat in underläge tre gånger. Och, helt neutralt, vilken jäkla match det var.