Robbie Keanes nära förestående avsked har gjort det hela uppenbart. Bli aldrig för fäst vid en spelare, för lojalitet är ett utdött fenomen inom fotbollen.

De som förväntar sig intressanta teorier om fotbollens övergångsstruktur och ekonomiska fundamenta kan sluta läsa här och nu. Det här handlar bara om känslor, inget annat.

Robbie Keane dansade och jublade, glad som ett barn på julafton när Vi tog hem Carling Cup finalen. Alla som såg irländaren konstaterade nog "Oh, han är verkligen Mr.Spurs – vilket Spurshjärta han har".

"Mr Spurs" blev inte ens kritiserad när han resolut kastade träningsjackan på marken efter att ha blivit utbytt mot Manchester City (om jag minns rätt). De flesta förklarade kastet med att "han är bara besviken på sig själv för att han inte kunde göra mer för laget"

Själv konstaterade jag att Keane är Tottenhams viktigaste spelare och den väntade förlusten av Berbatov kunde hanteras så länge som Keane var kvar.

När Robbie sedan förklarade att han älskar klubben, att han känner sig hemma och att han gärna stannar i Spurs resten av karriären så var lyckan fullständig.

Alla visste att Keane skulle komma att bli en sann Spurslegend. En spelare som sätter sig jämnte Steve Perryman, Danny Blanchflower, Martin Chivers, Glenn Hoddle osv, osv. Keane och Tottenham – a match made in heaven.

Ryktena som poppade upp i början av sommaren om att Liverpool lagt bud ruskades bort av de flesta som ren och skär brittisk presspekulation, men det visade sig vara ett fall av ingen rök utan eld.

Keane fick reda på Liverpools intresse och var efter det inte sig lik. På morgonen igår sa han farväl till spelarna i laget och gjorde sig redo för sin sista (?) anhalt i karriären. Pengar, Champions League lär vara det som lockade Robbie plus att Liverpool var hans favoritklubb som barn. Hans fagra ord och tankar om Spurs glömdes lika fort som pengarna flög upp framför näsan på honom.

Hade Keane inte sagt som han sa om Tottenham, hade han inte brytt sig så vid Carling Cup-segern (som ju nu i efterhand bara var en personlig triumf och inte hade något med Tottenham att göra) så hade jag inte sagt något. Då hade jag konstaterat att Spurs förlorar en oerhört bra spelare, som dock kan ersättas.

Nu känner jag mig sviken av en polare, en kompis som jag litat på men som plötsligt väljer ett annat liv än det man själv trodde och hoppats på. Mr Spurs blir nu en-i-smeten-Mr-Pool och Robbie inser säkert själv att han går från Hero till Zero.

Själv lämnas man kvar lite tom i själen, men med en självklar insikt. Spurs måste alltid vara större än den enskilde spelaren. Legend blir man inte under sin tid i klubben utan efter sin tid i klubben. Vissa kommer säkert sjunga för Keane när han kommer tillbaka, men de flesta kommer visa sin avsky för hans svek.

Det finns lyckliga farväl och tragiska farväl. Det här är utan tvekan ett tragiskt farväl. En stor man har förminskats till ett intet. Kvar finns en klubb och hundratusentals fans och det är större än något annat.