Efter en tids tystnad kryper HOJJ:en* fram och förmedlar lite info om livetsvedermödor.

(*Herr Ordförande Jan Juhlin, reds anm.)

Vad händer när glädje förbytts till lättnad och sorg byts till depression? Vad händer när en relation inte längre fungerar? När allt bara känns jobbigt och tungt och man helst av allt vill fly undan från allt trots att en flykt undan allt kan innebära att man ses som en svikare, en snubbe som bara njuter i medgång och skiter i laget i motgång.

Efter Ligacupsegern förra säsongen var jag inte ensam om att känna mig stolt och nöjd.Det var onekligen skönt att kunna tjafsa med Gooners och säga att vi i varje fall vunnit någonting. Att ligaspelet efter cuptriumfen bara tycktes gå ut på att döda säsongen spelade liksom ingen roll.

Sommaren kom och precis som vanligt började det ryktas om finfina nyförvärv. Tack vare en hel del kontakter som jag fått under åren lyckades jag få reda på en hel del, som jag via forum passade vidare till besökarna här på THSS. Vissa uppskattade dessa rykten, medan andra kallade mig en jävla idiot och vad folk skrev i privata mail skall vi inte tala om här och nu. Visst kan man strunta i det, men den förbannade svenska jantelagen där alla som kanske har lite mer kunskap i en fråga skall tryckas ner fick inte mig att stå upp och jubla i högan sky.

Transferfönstret blev i mångt och mycket ett fiasko och många av de rykten som jag fått ta del av sket sig, som det så nyanserat heter. Ligaspelet började trist och tråkigt. Inte ens besöket på hemmapremiären gav någon sensationell känsla. Det var snarare så att jag bara hade ont i magen, inte orkade tro och hoppas utan bara satt surmulet och visste att vi skulle förlora. När sedan förlusten väl kom så var jag ingen trevlig varelse att vara med. Det kanske inte syns utåt, men på insidan led jag alla helvetes kval.

Förlusterna fortsatte att trilla in, men problemet var att segrarna inte gav mig någon glädje utan bara möttes av lättnad och en tanke byggd på ”skönt att vi inte förlorade”. Grabben hemma försökte lyfta mig, på jobbet insåg folk att jag inte ville prata Tottenham överhuvudtaget och de två Arsenalsupportrarna som sitter på kontoret skall ha all heder av att de insåg att det inte var läge att vara hånfulla, inte ens med glimten i ögat.

Min passion för Tottenham hade sakta men säkert förändrats från att vara något man kan lägga all känslor i världen på, en förströelse där segrar möttes av glädje och förluster av ett ”fan också” till att istället bli något som bröt ner mig fullständigt. All glädje var borta och kvar var endast ett helvetes kval och lidande. Det fungerar inte längre när ens hobby gör att familjen blir lidande.

I det läget valde jag att ta en time-out. De som känner mig vet att det inte var något enkelt beslut. I halvlek i mötet med Aston Villa stängde jag för första gången i mitt liv av TV:n. Jag skippade matchen mot Wisla Krakow, och efter bara en kvart stängde jag av TV:n i mötet med Wigan. Jag avslutade mitt medlemsskap i alla möjliga e-postlistor, och den 22/9 meddela jag även styrelsen mitt beslut att jag helt enkelt var tvungen att ta ledigt från allt vad Tottenham heter.

Jag var i det läget väl medveten att mitt beslut skulle kunna kritiseras, att jag skulle kunna bli anklagad för att vara en medgångsssupporter och onekligen var det en del personer som man trodde skulle visa förståelse, som istället bara visade sig oförstående. Det är i de lägena man inser vilka som är ens riktiga vänner.

Jag var likaledes väl medeveten om att mitt beslut skulla innebära ett merarbete för personer som satt som backup till mig och så här i efterhand vill jag rikta ett stort tack till webbredaktionen med Axel Roos i spetsen, och även till vice-ordföranden Anders Åberg som hastigt, och kanske mindre lustigt, fick ta på sig rollen som tf ordförande.

Efter beslutet undvek jag att titta på några Tottenham matcher överhuvudtaget. Jag noterade resultaten, men ägnade inte mycket mer tid åt det hela. Under Oktober månad och halva November distanserade jag mig från Tottenham, med målet att åter kunna ha ett hälsosamt förhållande till laget i mitt hjärta. Ett förhållande som inte handlar om besatthet utan om kärlek och passion.

Ramos hastiga avfärd noterades i förbipasserande, och samtidigt så innebar den händelsen att jag för första gången på väldigt länge såg ett TV-inslag med Tottenham. Redknapps intåg och återgång till en mer traditionell brittisk struktur noterades och någonstans så var det väl så att jag gav Spurs en chans i samband med detta. Väl medveten om att det kunde gå käpprätt å fanders så kikade jag på matchen mot Bolton. En långt ifrån vacker tillställning, men det mest intressanta vara att jag faktiskt kände en viss glädje när vi gjorde mål. Glädje till skillnad från lättnad och det är en väsentlig skillnad!

Jag kikade från och till på Tottenhams matcher under November månad. Gladdes givetvis oerhört åt vår poäng mot Arsenal, medan jag missade båda Liverpoolmatcherna, och Citymatchen. Nästa fullängdsmatch jag besåg var Fulhamförlusten och det var väldigt skönt att det kom en förlust, för någonstans innerst inne kände jag att världen faktiskt fortfarande snurrade efter den förlusten. Livet var inte slut på grund av att vi förlorade mot Fulham.

Efter matchen mot Fulham började jag återigen kika regelbundet på Tottenham och hur märkligt det kan tyckas så föreföll det som jag lyckades med uppdraget. Att skapa distans till min egen tillvaro och Tottenham. Det var också i detta skede som jag insåg hur fel devisen om att fotbollen skulle vara mer än liv och död är.

Fotbollen som företeelse förbrördar och stärker gemenskaper. Den skapa också fiender om man vill ha fiender, men den kan lika gärna skapa ett underlag för ett härligt gnabb i lunchrummet. Så länge glädjen är grunden i ens engagemang så är mycket vunnet och vare sig ni är intresserade eller ej så var det länge sedan jag faktiskt kände att så var fallet, men att det nu mer och mer börjar bli så.

På onsdag nästa vecka har vi styrelsemöte och jag hoppas då att styrelsen accepterar att jag åter tar på mig ordförandemössan. Jag hoppas återigen kunde skriva en del krönikor, ledare och annat här på sidan för den som orkar läsa. Jag kommer dock att vara mer sparsmakad med information rörande eventuella värvningar, helt enkelt av den anledningen att jag inte orkar med att bli bespottad av de människor som inte förstår att jag agerar i god tro och bara passar vidare relevant information.

Sådär, nu var HOJJ:ens historia uppdaterad och jag vill passa på att önska alla medlemmar och ni andra också, ett riktigt gott nytt år.