Det är tvivelsutan så att ett liv med Tottenham vid sin sida, inte är förknippat med lugn och stillhet. Snarare är det som en resa med The Black Pearl i de mest förrädiska av vatten. Men vart vär vi egentligen på väg?

Det är ett litet lustigt sammanträffande av THSS bildades 2004, i samband med Tottenhams vistelse i Kungsbacka. Det var i samband med, men inte en effekt av (väl?) THSS bildande, som Levy et al bestämde sig för att satsa på en mer kontinental struktur. En fotbolls/sportchef i form av Frank Arnesen, en karisamtisk dansk. En huvudtränare i form av meriterade Jacques Santini, med en engelska som får Xhosa att framstå som en dans på rosor och slutligen en ”absolute no-one” i form av Martin Jol (ni som visste vem Martin Jol var innan han kom hit får en liten guldstjärna i livsboken, sidan 16, när ni dör).

Sedan vet vi alla vad som hände. Jacques Santini, fick vid något tillfälle frågan om han ”Feared getting sacked”. Uppenbarligen förstod hand inte frågan eftersom han omedelbart svarade ”I want to get the sack”, innan han forsatte mening med ”I want to pyt some of my clöthes in der”. Kanske inte, men ut med Santini och in med Martin ”Who the Fuck is he” Jol.

Mr Arnesen visade sig vara lika tätt knuten till pengar som pannkakor är till ägg. Han försvann till Chelski och har väl inte direkt rosat marknaden där, så det var kanske ett fall av good riddance. Fast med tanke på att vi istället värvade in clownen Damien Comolli, som så här i efterhand har visat sig ha lika bra koll på bra spelare och fotboll som en fisk har koll på den dynamiska effekterna i kraftig formula 1 motor.

Det visade ju sig ganska snabbt att där Santini var stel och tråkig, där var Jol skön och mysig. En kramgo nallebjörn som trivdes med pressen och som pressen trivdes med. Som älskades, om inte unisont så i varje fall av de flesta, av fansen och som dessutom med inte alltför starka trupper lyckades föra Spurs till två femteplatser i rad. Visst, man skall inte glömma att vi taktiskt ibland såg ganska svaga ut, men samtidigt så lyckades Jol skapa en stämning och vilja i laget som vi inte sett på länge och det farväl han fick på White hart Lane i samband med matchen mot Getafe lär han inte glömma, och kanske kan det locka honbom tillbaka.

Jol ifrågasattes internt i klubben och efter en miserabel inledning säsongen 2007/2008 så fick Jol sparken efter två matcher. Egentligen så var han ju kvar i några fler matcher, men det klumpiga sätt som Ramos-gate sköttes på, gjorde att Jol var en ”Dead man walking” redan efter två matcher. Klubben gick bakom ryggen på den man som fixat två femteplatser och satsade allt på ett kort; Juande Ramos.

Den spanske taktikern hade lyckats fenomenalt bra i Spanien och Levy var beredd att ge honom det han ville ha. Ramos satt dock fortfarande i händerna på den fullständigt imkompetente Daniel Comolli. Efter att ha fört laget till säker mark och vunnit ligacupen blev resultaten usla, och nästan exakt ett år efter han kom som Messiahs försvann som en skadeskjuten fågel till minimputtklubben Real Madrid.

Innan Ramos försvann så vet vi också att klubben hade lyckats med den imponerande driften att få in £50m via spelarförsäljningar av två av våra bästa spelare. Det är ju mumma. Problemet uppstår ju när man inte lyckas ersätta dessa spelare. In med en ryss som kanske kan lyckas, och in med en styck yngling som knappt satt sin fot i Premier League. Jodå, visst är det UFO:t Comolli som skall lastas för detta.

Han lyckades förvisso få Modric till klubben och det skall han ha all heder av, han lyckades också värva Bentley för £16m (en affär som hittills fått indianernas försäljning av Manhattan att framstå som en lysande affär) för att inte tala om spelare som Boateng och Taarabt.

Jag var vid tidpunkten för att Jol skulle få lämna skutan, men eftertankens bleka krankhet har förklarat för mig att jag hade fel. Jol skulle fått betydligt mer tid och Levy och company skulle inte gått i fällan att jaga instant glory. Sommarens transferfönster bjöd på spekulationer av sällan skådat slag och någonstans gick man omkring i någon falsk förhoppning om att Spurs nu skulle slå sig in i topp 4 på allvar. En hel del rykten var sanna, medan andra var spekulationer som man kanske lite för godvilligt accepterade.

Under Jol fanns det en stabilitet i klubben. Det var inte alltid som vi var särskilt taktiskt välorganiserade, men Jol var på något sätt Spurs through and through, han var genuin och sådana tränare är inte lätta att hitta. Dessutom förefäll spelarna att trivas och det är nog så viktigt. Under Ramos kom bistrare tider, stenhård träning och tränarnas olika karaktärer kanske blev en chock för spelarna? Ramos språkproblem var inget problem när allt gick bra, men när spelarnas behövde få sig en avhyvling av managern så fick de detta av den assiterande managern. Ramos kunde snacka engelska, men nyanserna i språket saknades och det kan dessvärre vara ett problem. Vad jag tror är det största orsaken till att Ramos till sist försvann var dock att spelarna tröttnade, de ville ha det lite mer som det var när Jol var manager. Vissa spelare tyckte säkert att det var alldeles för mycket struktur och miutiös planering under Ramos, men det är bara spekulationer.

Nåväl Ramos ut, och det var nog bra det. Kanske var det så att Ramos inte riktigt lyckade anpassa sin taktik till den engelska fotbollen, kanske var det så att de spelare han fått till sitt förfogande vid säsongens början inte alls var de spelare han hoppades få till sitt förfogande. Kanske är det så att clownen Comollis agerande blev Ramos fall?

Räddaren i nöden blev Harry Redknapp. En man vars rykte lämnade en del övrigt att önska, men som likväl var en gammal rutinerade herre som lyckats föra West Ham till en femteplats och som fått hyfsad ordning på Portsmouth. Jag hade en kortare tids maildiskussion med herrarna Niva och Bank där jag ifrågsattes deras ståndpunkt att hellere åka ur med Ramos vid rodret än att låta Redknapp ta över. Det kändes då som att kärleken till klubben fick stå tillbaka för egan preferenser rörande tränarposten, men samtidigt så är det ju så att kärleken till klubben i allra högsta grad blir påverkad av vem som leder klubben, så vi rundade av med ett glatt COYS.

Redknapps inledande resultat var kanon. Själv befann jag mig i självmant påtagen time-out, men kunde konstatera att vi var på rätt väg och att Dirty Harry hyllades till skyarna för sin ”arm around the shoulder politik”.Harry gav oss hopp och vi hoppades väl alla att en hyfsad poängskörd fram till Januari skulle räcka för att på sikt säkra kontraktet. Pengar finns ju i klubben och nog skulle vi väl kunna hitta några nyckelspelare som kunde lyfta klubben.

Köpet av Defoe var ju en bra början. Även om han är långt ifrån en världsspelare så är han i mitt tycke långt bättre än de tre, fyra alternativ vi har i klubben i övrigt. Boatengs farväl är bara ett bevis på Comollis inkompetens. Stephen Appiahs provspel och hans egen vilja att komma till klubben (och tro mig han vill komma, men slutsnacket drar ut på tiden) kan vara lyckad, men sedan är det ett antal saker som får det att vända sig i magen på mig.

För det första är det vår uppenbart patetiska scoutning av spelare. Ärligt talat, hur mycket sunt förnuft ligger det i att bjuda £12m för en spelare som Wigan köpte för £770k för halvannat år sedan? Att Craig Bellamy överhuvudtaget nämns i samband med Tottenham får mig att ha mardrömmar, Bellamy kännetecknar allt som Tottenham inte är. Han är ett förbannt rötägg som borde gömmas någonstans i någon grottfotbollsliga. Inte så mycket för hans spelmässiga insatser, utan mer för hans sätt att vara på och vid sidan av planen. Att jaga en lagkamrat med en golfklubba för att han vägrar strippa, bli kritiserade av alla för det, och sedan skita i allt och fira ett mål genom att låtsas slå ut bollen från tee är en bedrift som endast idioter kan klara av. Om Bellamy värvas så är det Redknapp som vill det och då vill jag helst av allt att Harry skall lämna klubben omgående. Visst fan behöver vi krigare men vi behöver inte idioter!

Den andra detalj som gör mig riktigt orolig är att Harry inte verkar inse att han själv är inblandad i det kaos vi befinner oss i. Kommentarer såsom ” You look at Tottenham's results in the last year and you would be concerned. When I came here they had two points from eight games. Scary, isn't it? Look at their results after the Carling Cup final and see how many points they got”. Vidare så är det spelarnas fel att vi befinner oss där vi gör. Han själv förefaller inte ha något med saken att göra, men faktum är att Harry har stort ansvar i att vi befinner oss där vi gör. Harry är ansvarig för hur vi spelar och som vi spelar nu så kan vi lika gärna kasta in handduken och glädjas över att vi ivarje fall tog fler poäng än Derby. Visst ryckte vi upp oss när han kom, men vår ligaform på senare tid innebär nedflyttning och det var exakt det som Harry skulle hjälpa oss att undvika. Antingen får han ta sitt ansvar och inse att ”we are all in this shit together, and we’re going to pull through” eller också kan han lämna klubben på stående fot oavsett om det innebär nedflyttning. Och med dessa ord har jag givetvis indirekt givit Bank och Niva rätt.

Ytterligare en detalj är att Harry förefaller ha hamnat på krigsstigen med en handfull spelare som han kallar för primadonnor. Bentley, Bent, Jenas, GDS, Bale och Lennon skall alla ha fått sig en rejäl känga och en del säger att han vill göra sig av med samtliga av dessa spelare. Frågan är dock om det är en särskilt vettig manöver. Visst kan man vilja bygga sitt eget lag och själv har jag inget emot om Bent och Jenas försvinner, men ärligt talat så är det nog som så att Lennon, Bale, GDS och till och med fiskaomannen Bentley har tillräckligt mycket potential för att lyckas. Att Harry vill göra sig av med dem säger nog mer om hans man-management än om spelarnas faktiska kvalitet. Sedan är det ju självklart som så att om spelarnas inte visar vilja och moral, då kan man ju givetvis inte ha kvar dem.

Att Harry sedan har sagt att Modric är en fantastisk spelare, men var man än placerar honom på planen så förlorar man andra dimensioner i sitt spel, gör mig väldigt bekymrad. Ärligt talat Harry, om man inte har förmåga att få med en så fantastisk spelare som Modric i ett lag, bör man allvarligt fundera på om man själv saknar några dimensioner i hjärnbalken.

Det är något som stinker rejält i vår klubb. Jag tyckte doften försvann i och med att Jol var där. Vi var på rätt väg och kanske fanns det lite ljus någonstans därborta i tunneln, men den fullkomliga inkompetens och oförmåga att hitta en väl fungerande struktur från Styrelserummet via managers ut till en scoutstruktur i världen, gör mig minst sagt villrådig. Vad beror egentligen vår oförmåga att lyckas på? Titta på lag som Everton och Aston Villa, klubbar som, vare sig ni vill det eller ej, är på samma nivå som Spurs. Moyes och O’Neill jobbar långsiktig och lyckas skapa en stabilitet som vi uppenbarligen bara kan drömma om.

Istället för att titta långsiktig, staka ut ett antal milstolpar och sträva efter att nå dessa, grips vi av panik, värvar fan (Bent) och hans moster (Bentley) och tror att vi kan köpa ihop ett väl fungerande lag. Tjenare, inte ens Manchester City kommer att lyckas med det. En fråga som på ett mycket kraftfullt sätt tangerar våra ofrånkomliga problem ställdes i Canal Plus i söndags. Kan man köpa sig en ledargestalt? En spelare som från dag ett kommer in och tar tag i laget, och visar med eftertrycklighet att de tar ansvar för lagets handlingar? United har förutom rutinerade gestalter såsom Giggs och Scholes, även ledare i form av Ferdinand. Chalski har såväl Lampard som Terry, Liverpool har Gerrard och i viss mån även Carragher. Arsenals tillkortakommanden under året beror som jag ser det på att de saknar ledare på planen. Aston villa har Barry, medan Everton har killar som Neville, Yobo och i viss mån Leon Osman.

Tottenham har King, men hans kroniska knäproblem innebär att han aldrig kommer att kunna ta den rollen permanent. Efter King har vi kanske Woodgate, men han har varit i klubben alldeles för kort tid och är han egentligen en ledargestlt som går in och styr och ställer, då ligger Dawson närmare tillhands, men han har ju andra tillkortakommanden. Robert Keane, som ju bar bindeln oftast förra året, var kanske inte den mest klockrena ledaren men jag tror att hans personlighet betydde mer för oss som lag än vad många egentligen förstod. Hans svek kanske skall förlåtas om han säger att han vill återvända? Själv vågar jag sätta mitt ena ögonbryn på att vi inte skulle ha några problem att klara oss kvar om Keane kom tillbaka, men det lär ju inte hände (eller, det kanske det gör?)

Att följa Tottenham kommer aldrig att vara som att åka en fabulös lyxkryssare på lugna vatten och bara crusia förbi eventuella faror med pondus och akuratess. Att följa Tottenham kommer alltid att vara en blandning av helvete och himmel. Eller som de sägs i filmen ”In Bruges”
“Purgatory, well that’s when you’re not really bad, but you’re not really that good either. Like Tottenham”.

Samtidigt är det väl som så att vi supportrar aldrig kommer att sluta hoppas på vår långa vandring mot framgång någon når sitt mål. Att vi någon dag blir det stabila topplaget vi nästan aldrig varit, att vi står där med ligatiteln i näven och följer upp den med en andraplats och en ny ligatitel två år senare. Tyvärr är det dock så att den situation som råder i dagens Tottenham och den stinkande sörja som bubblar under ytan gör det helt omöjligt att tro på himmelriket. Snarare är väl en tripp till helvetet troligare, så får man väl se om vi kan nå till himmelen därefter.

Visst kan jag hoppas att Redknapp lyckas, men någon långsiktig lösning är han inte och en sak är säker, oavsett ny arena och en återgång till gamla struktur så har vår kära klubben fundamentala brister som måste åtgärdas om vi någon skall kunna slåss i toppen.