Något försenat kommer nu del 2 av årskrönikan

Har ni tänkt på hur svårt det kan vara att minnas vad man egentligen såg, även om det bara gått några månader sedan man såg det. Utan att ta fram några referenser eller läsa kommentarer från matcherna blir den helt annan femma och det märks att det egan minnet troligen skulle bra av lite med RAM-minne.

Årets sämsta match: Burnely – Tottenham 3-2
Det är den matchen som jag direkt får upp i skallen när jag blickar tillbaka. Jag har vaga minnen från vår inledning av säsongen, men uppenbarligen så var insatsen i den här matchen betydligt värre enligt minneskontoret.

Förutsättningarna inför denna semifinal var glasklara. Tottenham hade redan avgjort semifinalen efter 4-1 segern hemma på the Lane och nu var det bara att åka till Burnley och spela av matchen. Och det var väl det som var problemet. Sällan har väl ett gäng så välbetalda spelare uppträtt med en sådan pinsam inställning.

Ben Alnwick i mål gjorde ingen glad efter en handfull ingripande som hade fått en själv att framstå som en mur under den aktiva karriären. Dessvärre var han inte ensam och hela laget tycktes vara indränkt i någom slemmig amöba ur en Star Trek film. Amöban förvandlade samtliga spelare till långsamma, men dock rörliga, gelearslen med en teknik som tegelstenar och en kreativitet som inte ligger långt efter plommonpuré.

Burnley däremot visade en stolthet, passion och vilja som var väl värd en plats i finalen. Ettan kom, tvåan kom och trean kommer så småningom. Det var en oerhört obehaglig känsla att bara sitta och invänta Burnelys tredje mål, men till sist kom det och plötsligt var allt lika. Egentligen var det inte ens det, Burnely hade i varje fall gjort mål på White Hart Lane och borde belönas för det, men det engelska fotbollförbundet har satt den märkliga regeln att bortamål inte skall räknas som en fördel och därför blev det full orättvist förlängning.

Harry stod och kokade vid sidlinjen, Bentley gjorde det motsatta inne på planen, det vill säga joggade runt och var jävligt ljummen i största allmänhet. Nu var ju inte Bentley ensam om att vara lika het som Göran Persson. Andra spelare var precis lika odugligt usla.

Den här matchen kom dessutom under en period då den första Redknappeffekten hade dött ut och plötsligt väcktes nedflyttningstankarna till liv igen. Spelet var så uselt torftigt att man på allvar funderade på om det egentligen var någon som helst mening med att vara Spursanhängare.

Hur det nu blev så tickade förlängningen vidare och Spurs presterade precis lika mycket fotboll som en trädgårdssnigel, möjligen undantaget att trädgårdssnigeln i varje fall tycks ha något slags mål som den segar sig mot. Här var klockan det enda som segade sig, ända fram till det att Defoe och Pavluychenko plötsligt hittade målet. Som en blixt från en fruktansvärt orättvis himmel hade Spurs tryckt in två mål och livet kändes i det ögonbliclket bara som en stor fet lättnad.

Det var inte rättvist, det var inte ens kul, det kändes bara som en stor patetiskt skam, som om vi begått ett brott jämförbart med att stjäla sjuttioelva diamanter från en juvelarbutik, med alla säkerhetskameror i full funktion.

Vi var uslare än uslast och inte ens så här ett antal månader senare kan man tycka att fotbollen i det ögonblicket var rättvis.

Årets match: Arsenal – Tottenham 4-4

”Get in there!”

Mitt i mitt livs mörkaste ögonblick som Spurssupporter beslutade jag mig för att trots allt glana på derbyt mot våra rivaler i rött och vitt. Inledningen av matchen var om som jag minns det lite skakig, men sedan slog Bentley till med ett underbart mål, ett mål som för övrigt tycktes dränerat honom fullständigt med avseende på bra insatser.

Nåväl, sedan gick det ju precis som det brukar. De där från längre ner på gatan vände matchen och såg sådär lagom kaxigt dryga och överlägsna ut, som om matchen var över och det var den ju egentligen. Spurs var inte med i matchen och vid 4-2 kunde man bara nicka och konstatera att ”jaha, ännu en förlust”

Det vara bara det att Tottenhamsspelare inte riktigt var med på detta. Jenas, och jag tror faktiskt att det var han, kvitterade. Om det inte var Jenas så kan det bero på att jag har en sjukligt paranoid instinkt som säger mig att Jenas bara göra mål när allt ser som mörkast ut, medan han i övrigt springer och leker kurragömma större delen av tiden. 4-3 och de små rödtomtarna från soptunnorna på vår bakgata började se lite nervösa ut.

Sedan kom då Lennon och tryckte in 4-4 målet och de minnesbild som etsat sig sig fast starkast var inte Lennons segerjubel utan blicken på Obscene Wanker och hans manskap. Mr Wanker såg ut som en liten ledsen skolpojke som tycker att alla är dumma mot honom, medan hans spelare var en njutning av misär.

Sedan kommer man aldrig glömma klippet från TV-studion när den galne studiomannen plötsligt skriker till ”4-4. It’s 4-4 at White Hart Lane. 4-4 I can’t believe it!”

Världsklass, och visst var det årets match, även om minnet tenderar att flagna likt dålig färg på en sommarstuga.