Snart är väntan över. Den fruktansvärda semestern är slut och det är dags för avspark. Men hur går det?

Det börjar allt krypa lite i fingrarna. Varje god sommarguinness man tar är en öl närmare matchölen, varje dag tickar klockan obönhörligt mot avspark. Visst är vi fotbollsälskande anglofiler ändå ett knepigt släkte. En hel sommar vandrar man omkring och funderar, spekulerar och tror att i år då kanske vi äntligen kan ta nästa steg.

Det är bara det att den där känslan har inte riktigt infunnit sig i år, eller också har den det men på något sätt har jag inte fattat det ännu. Nu har man i och för sig varit med ganska försäsonger och på senare tid måste jag säga att somrarna har varit betydligt mer hektiska än de varit i år. Det har varit väldigt tyst. Kanske beror det på att den babblande franska grodan Comolli har försvunnit, kanske beror det på att Redknapp vill ha saker och ting på sitt sätt och i det spelet ingår att inte hålla på och babbla för mycket till media, ja i varje fall inte om man inte heter Harry Redknapp.

Det är klart att det förekommit rykten om spelaren som varit på väg till klubben, men inte alls i den strida ström som brukligt är. Dessutom har vi ju varit förskonade från att ha spelare hängandes runt i klubben som alla visste vi skulle bli av med, men ingen visste riktigt när vi skulle bli av med dem. Samtidigt måste jag tillstå att det är aningen frustrerande att allt drar ut på tiden och att vi aldrig riktigt har en ’komplett’ trupp när försäsongsträningen drar igång. Klart att det är en utopi, men visst borde vi kunna gjort en Modric även i år och presenterat ett tungt tillskott redan i juni?

Vid Manchester City matchen i våras sa Harry att han skulle förstärka med 3 etablerade spelare. Fönstret är inte stängt ännu och än så länge är facit en etablerad spelare, en spelare som höll hyfsat god klass i ett löjeväckande uselt Newcastle, samt två Kyle-killar som kanske lyckas.

Saknas alltså en mittfältare som jag tolkar det hela. Patrick Viera var aktuell, men har som jag förstått lagts i malpåse. Istället ligger fokus på tre håll; Toulose Moussa Sissoko,Wigans U21-landslagsman Lee Cattermole samt Celtics hårt arbetande mittfältare Scott Brown. Skulle någondera av dessa killar komma in börjar det se ganska bra ut, för att inte säga riktigt bra ut, men trots det så är jag väldigt avvaktande inför hela säsongen. Det är lite som skoldanserna när man var liten; man ville gärna gå fram till den där tjejen och hoppas och tro på en puss, men var samtidigt lite rädd att allt skulle skita sig, att hon skulle säga nej och så skulle man stå där med byxorna nere.

För att få någon lags klarhet i årets lag är det min uppfattning att man måste titta på förra säsong och se hur lagbygget har fortlöpt under sommaren. När Redknapp kom hade vi 2 pinnar på 8 matcher (fråga Harry, han vet att det var så…). Vi slutade säsong på 51 poäng efter 38 matcher. Lite enkel matematik säger att vi plockade lite drygt 1,64p/match efter Redknapps ankomst. Everton kom femma på 63 poäng förra året vilket är ett snitt på drygt 1,66p/match. Nu är väl det här med snittpoäng och så vidare ingen vetenskaplig sanning modell större och det är så oerhört mycket som påverkar resultat, men det kan i varje fall inte vara fel att påstå att vi, med förra årets spelarmaterial var ett topp 7 lag, eller om man så vill ett lag som borde fått spela i Europa.

Nu slipper vi dock Europa och det behöver inte vara fel. Visst hade det varit gott med lite fler European Nights, men jag kan ärligt säga att jag inte direkt var fastklistrad framför dataskärmen när Spurs mötte NEC Nijmegen eller Wisla Krakow. Nu kan vi lägga allt fokus på ligan och cuperna och det tror jag passar oss under en säsong då vi kanske äntligen kan börja skapa något som heter stabilitet. Utan att veta helt säkert så tror jag att de senaste 5 åren säkert har inneburit en omsättning på 5-6 spelare i genomsnitt varje säsong och då snackar jag inte om spelare som var tänkta att ha i marginalen, utan spelare som vi trott på. Det där håller inte. Trygghet, stabilitet och långsiktighet måste en gång för alla vara ord som etsas in i väggarna på The Lane. Det är av den anledningen jag inte tror på Manchester City i år.

Det är egentligen ganska enkel matematik och det blir ännu enklare om man tittar på topp 5 i England förra säsongen, och hur de har agerat i år. Ingen av klubbarna har varit igång och värvat vitt och brett. United har förvisso tappat Ronaldo, men jag tror knappast att de kom som en överraskning för dem, och därför sitter det lugnt, plockar in Owen och så var det bra med det. Liverpool tappar någon gubbe här (Alonso) men plockar in annan där (Aquilano) och Everton agerar som vanligt vansinnigt coolt. Bygger lugnt och metodiskt ihop ett ramstarkt kollektiv och ja, jag kan inte annat än att beundra Moyes och hans filosofi. Om Spurs hade ett uns av förnuft så hade det varit att titta på Everton och se på hur de har agerat på transfermarknaden de senaste åren. Intelligent, sa Bill; skitintelligent, sa Bull.

Nu är det ju ganska enkelt att sitta lugnt i en båt som inte är ute på ett stormande hav. Ingendera av de klubbar som hamnade topp 5 föregående säsong behöver känna en gigantisk press av att nå framgång, även om det nu börjar knorras en del hos våra avskyvärda grannar. Chelsea agerar ju mest på tränarsidan, medan Liverpool och United har ett koncept de tror på. Everton, som sagt, går galant och varför ändra på ett vinnande koncept?

Problemet med Spurs är att vi alltid är stressade i jakten på framgång. Någon femårsplan tycks inte finnas utan det är som om allt måste fixas på ett år och lyckas man inte under ett år måste allt bytas ut nästa år. Det är ren och skär idioti och vi skall vara väldigt glada att det är Newcastle och inte vi som trillade ur för stressfilosofin tycks vara väldigt likartad i dessa båda storklubbar.

För det är ju så; Vi är en storklubb. Kanske inte sett till de framgångar vi rönt på ligafronten (2 ligaguld sedan 1961är likvärdigt med Leeds och Derby), men i cuper och i Europa har vårt kära Tottenham vunnit många anhängare. The Tottenham Way är inte bara en klyscha det är sett sätt att spela fotboll, att leva fotboll att älska fotboll. Vi har fans runt om i hela världen, fans som inte bara drömmer om framgång, utan som de kräsna fans de är även kräver framgång och det är väl däri en stor del av stressen kommer. Vi fans kräver framgång, ENIC vill gå med vinst och kräver framgång på det ekonomiska planet, ett misslyckat år innebär förlorade intäkter och minskad status. Beslut som vi ena tillfället verkar vettiga visar sig i nästa stund vara korkade eller ogenomtänkta; Ramosgate är bara en del och Bentleypengen en annan sida av samma mynt. Stressens onda djävul sitter på Levys axel och petar in massa klipulver i kroppen på karln och vips så har vi värvat 5, sålt 7 och dessutom avhandlat 6 managers. Jag lovar; det är inget framgångsrecept. Det är lika effektivt som att åka skidor i ett träsk.

Därför kanske sommarens tystnad är en välsignelse och än mer så i kombination med frånvaron av europeisk fotboll. Redknapp brukar ha svårt att hålla sina fingrar borta från godisburkarna, men än så länge har han lyckats med detta. Zokora har försvunnit, periferisnubben Gunther likaså, Bent var väl aldrig någon riktig polare med Redknapp medan Campbell inte heller var den mesta lysande stjärnan som vandrat på White Hart Lanes stjärnbeströdda matta.

Det är ju till och med så att man, när man läser tidningar och webbartiklar, kan konstatera att allt fokus ligger på Mancehster City och de andra fyra stora lagen. Everton kanske har lite mer press på sig att lyckas, medan Aston Villa nu måste bygga vidare på förra årets lyckade säsong. Fulham lär inte lyckas återupprepa förra årets succésäsong, men Hodgsons män kan säkert överraska även i år. Det lugna transferfönstret i kombination med att ingen riktigt nämner Spurs bland de som kan utmana i år gör att vi sitter i ett riktigt bra läge, med en, trots allt, ganska bra trupp.

Målvaktssidan är i mina ögon inget problem. Gomes reste sig likt en fågel Fenix förra året och visade sin höga klass under andra halvan av säsongen. Cuddicini är en grym back-up. Tackar och bugar för dessa målvakter.

Backlinjen är bättre än föregående års backlinje, undantaget möjligen det faktum att Woody har ganska stora problem med sin skada. Bassong är troligen ett bra köp, även om jag själv såg för lite av honom för att kunna uttala mig. Naughton är bättre än Gunter och sammantaget ser det faktiskt helt OK ut.

Mittfältet brukar vara en akilleshäl, men om, och jag tror det blir fallet, vi värvar ytterligare en arbetsmyra på mitten tycker jag att det ser mycket bra ut. Modric har nu haft en säsong på sig att anpassa sig till livet i Premier League och jag tror att han kommer att vara en av ligans absolut mest lysanade stjärnor. Om Modric blir långtidsskadad skulle det vara katastrofalt illa för våra möjligheter att nå framgång. Lennon fullkomligt glöder av självförtroende. Palacios är precis en sådan ful spelare som vi länge saknat och i Huddlestone har vi en bra passningsläggare. Jenas? Jag tror, helt uppriktigt, inte att han är kvar i Tottenham när fönstret stänger. Exakt hur det kommer att se ut på mittfältssidan är svårt att säga, men vi har ett starkare och mer homogent mittfält i år än förra året.

Anfallssidan ser väldigt intressant ut den med. Vi har fyra bra anfallare som alla är ganska olika varandra i spelstilen och det ger Redknapp bra möjligheter att variera anfallsspelet beroende på hur motståndarna ställer upp i defensiven. I jämförelse med föregående år är det milsvid skillnad och även om jag själv inte är någon stor beundrare av den vandrande pinnen Crouch, så gör han ju en hel del nytta. Om vi däremot börjar lira en fotboll som går ut på att skicka luftpastejer upp till Crouch då slutar jag titta omgående. Den fotbollen är inte värdig Tottenham.

Redknapp har haft tid på sig att arbeta in sin taktik, han känner spelarna bättre nu än för ett år sedan och jag tror, någonstans kanske det bara är hopp, att Redknapp har fått in en skön stämning i truppen.

Allt detta sammantaget; det vill säga förväntningarna, truppen och Redknapps känsla för laget ger oss faktiskt en oerhört bra situation. Självklart finns det dock mörka moln på himmelen. Vad händer när vi står där med 3 poäng efter sex matcher? Vad händer när Modric blir skadad? Hur skall vi egentligen ha det på innermittfältet? Jag hoppas att Redknapp vet det, för själv kan jag bara spekulera in i all oändlighet. Själv hoppas jag bara att stressen är borta, lugnet infinner sig och att Levy och co inser att man inte bygger ett storlag på en säsong.

Och ja, jag skall sträcka ut hakan, våga vara lite dum i huvdet och tippa en säsong som varar i trettioåtta matcher och där jag dessutom tror, eller är ganska säker på, att två stora förändringar kan komma att påverka väldigt mycket för Tottenhams del. Nåja, här kommer den då alltså. Ligatabellen för säsongen 2009/2010.

1. Liverpool
2. Chelsea
3. Manchester Utd
4. Arsenal
5. Everton
6. Tottenham
7. Manchester C
8. Sunderland
9. Aston Villa
10. Fulham
11. Wolverhampton
12. Wigan
13. Blackburn
14. Bolton
15. West Ham
16. Stoke
17. Birmingham
18. Portsmouth
19. Hull
20. Burnley