Efter en helg präglad av Shane MacGowan och 11 sekunders knattefotboll finns det en del som snurrar i bollen.

En del av er har kanske läst referatet från matchen. Självklart är det svårt att inte skriva i affekt när man är så fullständigt affekterad av det man ser och känner. Det var ju egentligen ganska märkligt. Under 42 minuter var det en ganska jämn batalj med två lag som turades om att slå bort bollen. Spurs var varken sämre eller bättre än de som bor längre ner på gatan och samtidigt, efter att ha sett matchen i repris, så kunde man redan under de första 42 minuterna känna att glöden saknades och detta i båda lagen.

När vi sedan glömde att det kan bli farligt om någon spelar in bollen från kanten in mot mål, och vår general Palacios plötsligt förvandlades till en 5-årig fotbollsknatte som inte ville ha bollen kändes det som om en dyblöt säckig ullfilt lagts över fansen, spelarna och oss därhemma i soffan. Man ville skrika men inget hördes, man ville att spelarna skulle jobba, kämpa och spela för klubbens ära men i själva verket var de lika tandlösa som Shane MacGowan.

Det var ett enda långt lidande att bevittna den perverterade fotbollsunderhållning bjöds. Det var kattens lek med bäbisråttan, det var lejonets mumsande på en liten sketen lemur, det var inte kul och det var långt ifrån accetabelt.

Harry Redknapp har ett tämligen mediokert facit mot de lag som ligger i toppen av tabellen för tillfället. Så länge som Redknapp har varit med är det nog ingen tillfällighet. Visst sjutton har Redknapp varit och nosat på segrar mot såväl Manchester United som Chelsea, men att nosa ger inte tre poäng tyvärr.

Samtidigt är man nog dumdristig och naiv i sin tilltro till Tottenhams förmåga. För att vara ett riktigt topplag i England krävs att man åtmistone har en eller två världsspelare i laget, och med världsspelare talar vi riktigt bra spelare. Det har vi inte i Spurs idag; Modric kanske tangerar det epitetet i sina bästa stunder, men han är inte där ännu. I Chelsea finns Drogba, Lampard och Terry, hos våra grannar finns nummer 4 samt en odräglig, komplett galen men väldigt skicklig tränare.I United kanske kan diskuteras mer om spelarnas tillhörighet i världstoppen men deras tränare tillhör definitivt den kategorin och då är det lätt att laget också gör det. Liverpool har förvisso världsspelare i form av Gerrard och Torres men det räcker inte när övriga spelare håller för dålig klass.

Att åka till Scumirates och förvänta sig en seger med tre av lagets bästa spelare borta är kanske för mycket begärt. Med Lennon, Defoe och Modric på plan hade det sett annorlunda ut, kanske? Ja, kanske för faktum kvarstår; det spelar ingen roll om vi saknar tre av våra bästa spelare när övriga spelare beter sig som om de tagit en kraftig dos av morfin i halvlek. Jag hoppas innerligt att Redknapp lånade Fergusons hårttork och blåste frisyrerna av spelarna. Hade jag rätt som de gjorde i andra halvlek hade jag befunnit mig på arbetsförmedlingen idag.

Så här dagen efter kanske jag bara kan drista mig att skriva några få rader om helgens händelser i Kalle Anka ligan. Först får man gratulera AIK till guldet. Vinner man serien fyra poäng före tvåan då är man bäst. Samtidigt funderar jag lite kring Flavios beteende under matchen, men även för några omgångar sedan.

Man tjatar alltid om att supportrarna beter sig som apor och att de hetsar varandra. Hur begåvat är det av en brasse som varit i landet i några månader att för några omgångar sedan slita av sig sin tröja och glatt visa upp en T-shirt med texten "Hata Göteborg". Hur vettigt är det att reta upp den blåvita publiken genom att fira med provokativa målgester som bara syftar till att reta upp motståndarnas supportrar. IQ-badboll hette det när jag var liten.

Det var allt för denna gång. Nu ser vi framemot mötet med Björn Hellbergs Sunderland och tre viktiga poäng i toppen.