En match som skulle varit tre poäng. En match som skulle fått ett dramatiskt slut med positiv utgång. En match som känns som om den summerar Spurs i ett dramaturgiskt välregisserat knytnävsslag i magen. (Uppdaterad)

Första halvleken var en tuff halvlek med många tuffa kamper över hela planen. Framförallt var det Assou-Ekotto som vid flera gånger satte hårt mot hårt och ibland även fult. Jack Rodwell var inte sämre han för hemmalaget. En halvlek som Tottenham kontrollerade rätt bra, men där Everton hade sina chanser. Gomes räddade vid ett par tillfällen, bla en riktig tv-räddning på Pienaars frispark.

Tottenham kom fram vid antal tillfällen och hade för att vara en halvlek väldigt många skott på mål. Å andra sidan, var det skott? Inget skott som på något sätt egentligen tvingade fram stordåd hos Howard i Evertons mål.

Redan skadedrabbade Everton chansade med Yobo från start, men det skulle visa sig vara en felaktig chansning. Yobo tvingades utgå redan efter 15 minuter in i matchen. Coleman kom in på planen och sett efter hur Coleman spelade var det snarare tur för Everton att Coleman kom in än otur att Yobo skadades. Coleman var fantastisk under sina 75+ minuter på planen.

Assou-Ekotto var varnad i första halvleken och verkade inte vara i synk med vad han ska göra på en fotbollsplan. En riktigt usel halvlek av kameruanen. Nochalanta ingripanden som orsakade ett riktigt bra läge för de blåa och sedan de onödiga tacklingarna och bråken. Med en annan domare hade det andra gula kunnat visas upp. Han byttes ut i paus mot Gareth Bale. Många tänkte nog 'Jaha, det var den möjligheten till tre poäng'.

Dock var det en underhållande halvlek och precis så tuff som man vill att en Premier League-match ska vara. Tuff, men inte ful på samma sätt som i alla fall jag upplever matcher i La Liga eller Serie A där det är grinigare på en helt annan nivå.

Andra halvleken kunde inte börja bättre! Aaron Lennon springer runt på sin högerkant och levererar ytterligare ett fint inlägg mot den första stolpen. Defoe kom som skjuten ur en kanon mellan sina backar och kunde lätt stöta in bollen i mål från två meter. Defoe återigen upp i ensam skytteligaledning på 12 mål.

Tottenham fortsatte spela riktigt fin fotboll och kontrollerade händelserna och skapade flera farliga chanser. Matchen fortsatte i högt tempo och flera tuffa närkamper och tacklingar. Everton var inte laget som skulle få kvittera (än!) utan det var Spurs som utökade sin ledning till 2-0. Att vara lagkapten har verkligen påverkat Michael Dawson positivt. Dawson gör sitt andra mål på lika många ligamatcher. Ett riktigt viljemål där Dawson sliter, river, krigar och slänger sin in mot bollen framför Neill (inte svagaste spelaren i ligan direkt) efter en hörna levererad av Kranjcar.

Kort är den glädje som får vara…. Det var väl dags för Spurs att hålla undan? Plocka hem tre poäng i bagaget i spelarbussen? Nej, inte idag heller.

Everton satte högre press och det började ge resultat. Laget kom högre upp i banan och började komma närmare.

Vid 2-1 målet rundade Bale för enkelt av tidigare nämnde Coleman som sedan hittade Saha vid första stolpen som snyggt tryckte upp bollen i nättaket bakom Gomes.

Som Harry sa i intervjun efter matchen 'publiken tände laget och det hjälpte dem i jakten på en kvittering. Everton kastade allt mot oss förutom köksbänken'. Det skulle få utdelning. Ett för långt inlägg snappas upp av Baines vars skott! är så felriktat att det blir till ett studsande inlägg mot Cahill som tajmar sin nick perfekt från en helt omarkerad position inne i sexmetersboxen. Matchklockan stod på 86 minuter och nu var känslan snarare att det var Everton som skulle göra 3-2 än att Spurs skulle hålla emot än hellre avgöra själva.

Everton kom inte mycket närmare, utan det var Spurs som fick chansen med inte bara stort C utan stora CHANSEN rakt igenom. Palacios löper på en genomstickare i andra övertidsminuten är först på bollen och blir sedan manglad av Hibbert. Domaren pekar på straffpunkten och Defoe är den som ska ta den.
Själv valde jag att titta ut på söndagstrafiken på Sveavägen för att på Zokoreskt manér njuta av målet, men det fick jag inte. Defoe slår en svag straff, varken hård eller placerad utan snarare lös och i mitten på mål. Howard slänger sig åt sitt högra hörn, men dröjer kvar med fötterna och räddar.

Matchen slut. Inte två tappade poäng, utan det här känns som tre tappade poäng. Everton som var sjukt (inget skämt menat) skadedrabbat och som inte imponerat i ligan än så länge. De är verkligen en blek kopia av laget som slutade femma förra säsongen. Lennon och Defoe var bra hela matchen, men lyckades inte mer än en gång med det lilla extra. Crouch vann som vanligt många nickdueller, men har inte hittat siktet med sina skarvar än. Noterbart är att Crouch togs otroligt hårt hela matchen, men fick inte EN enda frispark med sig. I tacklingen på övertid ådrog sig Palacios någon sorts skada på bröstkorgen och man tror att han kan ha brutit revben och en start mot Wolves på lördag är osäker.

För Spurs innebär det att avståndet till Ar*enal gick om och att avståndet ner till jagande Aston Villa, Manchester C och Liverpool minskade. Matcher som denna SKA vinnas om Spurs ska vara med i topp fyra när vi närmar oss April fram mot vårkanten.

Mål: 0–1 Defoe (46), 0–2 Dawson (58), 1–2 Saha (77), 2–2 Cahill (86)

Målen/Sammandrag

Poängbedömning:
H. Gomes (3)
V. Ćorluka (3)
M. Dawson (4)
S. Bassong (2)
B. Assou-Ekotto (45) (2)
A. Lennon (5)
W. Palacios (94) (2)
T. Huddlestone (2)
N. Kranjčar (86) (2)
J. Defoe (3)
P. Crouch (2-)

Byten:
G. Bale (45) (2)
J. Jenas (86)
A. Hutton (94)