Älskad av alla, en legend och ikon med ett stort liljevitt hjärta. Ett viftande med plånbok och glorian hamnade på sned och inget blev som det en gång var.

Jag skrev i mina funderingar häromveckan att jag inte riktigt visste vad man skulle tro efter Robbies 4-0 balja mot Peterborough. Det var som om målet inte betydde något, eller betydde allt.

Efter en titt i minnets korridorer och via länkar här och var har jag sett samma tendens i Liverpools tröja. Det står i ganska stark kontrast till de glädjescener man tidigare förknippat Robbie Keane med. Precis som jag skrev tidigare kan jag inte göra någon psykoanalys av irländarens beteende, men att lägga fram en egen teori är tämligen enkelt och kanske kan bjuda intressant läsning.

Robbie Keane är en spelare som växer med det förtroende han får. När Keane kom till Tottenham 2002 fick han direkt förtroendet, vilket inte var svårt i ett mediokert lag, och han gav tillbaka med mål. Bäste målskytt med 13 mål i debutsäsongen, följdes upp med 16 mål säsiongen därefter. Säsong nummer tre var dock en annan femma. Visst gjorde Keane 17 mål, men han fick trots det finna sig i att sitta på bänken ofta då Jol istället använde Defoe, Kanoute och Mido. I matchen mot Birmingham 2005 lämnade Keane avbytarbänken efter att han insett att han inte skulle bli inbytt. Böter och spel i reservlaget.

Nästföljande säsong fortsatte som den förra slutade och Keane fick snällt vänta på sin chans. Den dök upp och med förtroendet levererade Keane i massor. Fantastiskt anfallsspel och stort Spurshjärta belönades med att Spursfansen karvade in Robbie Keane i sitt hjärta.

Säsongen därefter var Keane alltjämnt vår anfallsspelare nummer 1, och det var en självklarhet att Keane var Spurs through and through. Han spelade när han var frisk och tillgänglig och gjorde med sån akuratess att det var omöjligt att inte älska det han gjorde.

Sedan kom dock sveket. Keane gick till Liverpool efter att de röda viftat med den feta plånboken. Spursfansen gick bärsäkr på internetforum och Keane hamnade nästan i samma pestsmittade låda som en före detta mittback som visst skall ha spelat i den liljevita tröjan.

I Liverpool fick Keane knappast något större förtroende. En del sa att han köptes mot Benitez vilja, och Keane fick finna sig i att vara tredje eller fjärdehandsalternativet. När han väl byttes in var han ofta en blek figur och trots en del godkända insatser fick Keane aldrig någon stabilitet och trygghet i sitt spel. Vare sig det beroddde på att han försökte för mycket, eller att hans självförtroende fick sig en knäck, vet jag inte MEN det jag vet är att Keane i många intervjuer sagt att han mår som bäst när han får spela regelbundet.

Keane återvände till Spurs, fick speltid och var en starkt bidragande orsak till att vi faktiskt lyfte oss i kragen under andra halvan av fjolårets säsong. Även om 5 mål på 14 matcher inte är ett särdeles imponerande facit rent målmässigt så betydde Keanes uppoffrande spel mycket för laget som helhet.

Innevarande säsong har dock blivit allt det Keane inte ville att den skulle bli. Redknapp köpte sin favorit Crouch för att ackompanjera Defoe, som är en helig ko för Redknapp. I säsongsinledningen testade Redknapp Defoe och Keane med förhållandevis gott resultat, men någonstans på vägen passerade Crouch Keane på väg in på planen och i startelvan och resultatet har inte överraskat mig.

Det är samma Keane som i Liverpool, det är samma Keane som 2005, det är en besviken och missnöjd erkänt duktig fotbollsspelare som sitter och nöter bänk vid 29 års ålder och det är ytterst tveksamt om den förre ikonen kommer att uppnå samma status igen. Keane har hamnat i en mycket olycklig situation. Redknapps förstaval är Defoe, punkt slut. I valet mellan Crouch och Keane väljer Redknapp Crocuh för att få variation i spelet (även om det dessvärre leder till fler tjongbollar). När Keane får chansen blir det en insats präglad av bristen på tränarens förtroende och resultatet blir att Redknapp blir mer säker på att Crouch är rätt partner för Defoe.

Det bästa som kunde hända för Keanes vidkommande är att Defoe skulle bli långtidsskadad. Då är hans främsta konkurrent borta ur leken, och han kommer att få den speltid han behöver för att få tillbaka sitt självförtroende igen. Problemet är dock att Defoe säkerligen skulle vara tillbaka i startelvan när han frisknade till, och dessutom är det väl lite väl magstarkt att önska att vår vassaste målskytt skulle skada sig.

Sett ur detta perspektiv kan det knappast vara en överraskning om Keane väljer att lämna Spurs för sista gången och de fans som gnäller på Keane borde då kanske hylla honom för hans insatser, ge honom ett värdig avsked och tacka honom för över 100 mål?