Som vanligt arrangerar THSS en middag för de som åkt med till London. Denna gång gästades middagen av inte mindre än två spelare från Tottenham back in the day… Läs för att se vilka det var….

Osvaldo Ardiles

För alltid ihågkommen som Ossie och en del av ett fantastiskt underhållande Tottenham under slutet av 70 och början av 80-talen.

Det var Keith Burkinshaw som lockade över både Ossie Ardiles och Ricky Villa till Tottenham efter det att de hjälpt Argentina att vinna VM 1978. Ossie spelade i laget mellan 1978 och 1988 (undantaget större delen av 1982 under Falklandskriget) och var en stor del i att Tottenham bärgade två FA Cup vinster och UEFA Cupen 1984 under åren han var på White Hart Lane.

Han lämnade klubben 1988 för spel i QPR, men återvände 1993-94 som manager. Efter Tottenham har han även varit tränare för Swindon, Newcastle och är just nu tränare i Japan.

Ossie kommer också för alltid vara ihågkommen för sitt unika sätt att säga "Tottingham", som odödliggjordes i Chas & Daves "Ossie's dream/Spurs are on their way to Wembley". Se hela videon med laget här: http://www.youtube.com/watch?v=WCXdlxZ5RiM

John Pratt

En spelare som spelade 415 gånger för Tottenham och under de matcherna gjorde han 49 mål. Åren 1968 och 1980 spelade Pratt totalt 331 ligamatcher för klubben.

Debuten kom 24 mars 1969 mot Ar*enal på bortaplan i en 1-0 förlust, dock fick Pratt sin revansch på the scum från South London i september samma år när han skickade in segermålet till 3-2.

Han kom till klubben redan 1965 efter ha blivit rekommenderad av Terry Medwin, under sina 11 år som spelare i klubben spelade han mestadels på mittfältet och som en slump givit det har han representerat samtliga utespelares tröjnummer under sina år (tröjnummer 2-11), flest matcher gjorde han dock i nummer 4. Trots att han fick förtroende av Bill Nicholson så var han inte alltid accepterad av delar av publiken, en tidig Jenas? Han fick ofta skulden för när laget föll, men han höll huvudet högt och gömde sig aldrig under matcherna.

Åsikterna går isär där vissa säger att han var fruktansvärd och en av anledningrna till att Tottenham åkte ur ligan i slutet av 70-talet. Hans skott slutade oftast högt upp på läktaren vid Paxton road, följt av skratt. Ett minne som en kommentar på Topspurs berättar om är när spelarna presenterades inför en match. Efter Hoddle sjöng man, efter Peter Taylor sjöng man och efter Johnny Pratt sjöng man. Sången var "Oh Johnny, Johnny, Johnny Pratt, Johnny Pratt…." till melodin "I am the music man". Pratt vände sig om för att applådera mot läktaren när de var på väg att sluta sjunga, varefter klacken startade om med "oh wank, wank, wank, wank….".

En spelare som var en lagspelare, som gjorde sitt bästa i varje match.

http://www.topspurs.com/thfc-jpshrine.htm

Vi i THSS tackar John Pratt och Ossie Ardiles för att våra Londonresenärer fick möjligheten att träffa dem ikväll.