Efter ett mirakelmål av för dagen Premier League-debuterande Danny Rose och ett fint andramål av Spurs stora formstjärna Gareth Bale, kunde Harry nöjt luta sig tillbaka med tre poäng och Champions League i sikte…

Det var en dag då hjältesagor skulle skrivas, en dag då de etablerade sanningarna skulle ruckas på, en dag då livet skulle bli så mycket ljusare,en dag då legendariska sagor skulle skrivas och en hjälte tog sig slutliga revansch och för alltid skrev in sig i Tottenham Hotspurs annaler.

Inte ens jag, med min normalt sett så optimistiska läggning, trodde på en seger i gårdagens North London derby. Det var liksom dags för den där Spursballong att pysa ut, på samma sätt som den alltid gör. Det var dags för Tottenham att återigen få oss trogna supportrar att sucka och resignera säga "Nästa säsong, då jävlar".

Jag trodde, eller var faktiskt väldigt övertygad om att den mentala käftsmäll som spelarna åkte på mot Portsmouth knockat Spurs fullständigt, och samtidigt är det ju oftast i de mörkaste tankarna, i de mörkaste dystraste ögonblicken som det lilla ljuset lyser upp som mest, bara för att sedan fullständigt radera allt mörker.

Det var på förhand en helt rättvis kraftmätning. Vi saknade Lennon, Palacios, Kranjcar och Corluka medan våra vedervärda grannar sakande Fabregas, Arshavin och Gallas. Like for like så att säga. Betydelsen av Fibreglass och ArseShaving är likvärdig med Palcios och Lennons betydelse för oss.Gollan och Charlie går väl också på ett ut.

Redknapp valde att spela med Kaboul, men inte där jag trodde att han skulle få spela, och han valde dessutom att sätta såväl Bentley som Crouch på bänken. Bentleys frånvaro var delvis orsakad av en viss skadekänning, medan Redknapps val av Pavluychenko gav hopp om att antalet långbollar skulle minimeras. Kaboul på högerbacken kändes inte klockren och Danny Rose start på högerflanken var minst sagt märklig. Inte minst med tanke på att Danny egentligen är mer naturlig som korridorlöpare till vänster. Huruvida Harry fått laguppställningen tilldelad till sig av fotbollens högre makter vet jag inte men att ge Danny Rose sin debutmatch i Premier League mot Arsenal skulle visa sig vara ett lyckodrag av stora mått.

Matchen började dock riktigt illa och varningssignalerna och skräcken hemma i TV-soffan var påtaglig när Romporna får en hörna som deras motsvarighet till Voldemort ("han som inte får nämnas vid namn") på något sätt får bollen mot mål. Hade det inte varit för den enastående Benny Ekotto på linjen hade den mest utbuade fotbollsspelaren i denna del av världsrymden givit de vidrigt röda ledningen. Ekotto var sedan skönt retlig mot Eboboboe och borde kanske blivit varnad, men varför lägga sig på en så låg nivå i ett hett derby. Bra av domare Clattenburg!

Efter en del tuppfäktning kunde Premier Leagues kanske bästa vänsterback, som idag spelade vänsterytter, utmana och ta sig förbi killen som fortfarande inte tagit bort målarfärgen ur skallen. Ett fint inlägg nådde Huddlestone och sedan Pavan, men en bra block av Vermaelen, den belgiske påskkaninen, innebar att det endast blev hörna.

Nu blev det inte endast hörna. Det blev så mycket mer, det blev förspelet på det som kan vara en avgörande punkt i en ynglings karriär, det var förspelet på ett eget stycke i Spurs fotbollshistoria. Bale slår en hyfsad hörna som fjanten Almunia borde kunna plockat ner. Istället boxar han ut bollen cirka 14 meter ut från straffområdeskanten. Lille Danny Rose vet att det inte är läge att tappa bollen utan väljer att göra det som alla tränare säger att man skall göra, det vill säga gå på avslut på hörnor för att på så sätt undvika en kontring. Och ett avslut blev det. Rose vänsterfot kysste bollen ömsint men rejält och bollen flög på det sätt endast en boll som träffats av den skönaste av volleyträffar kan göra. I försvaret kunde man konstatera att såväl Spursspelare som spelare från Avgrundens lag var på väg upp, Almunia fladdrade med nävarna och plötsligt stannade allt. Ett ögonblick en sekund och sedan jublet. Jublet som skanderade ut över White Hart Lane, ut över Londons bisarrt sammalänkade gator, ut i världsrymden. Danny Rose har blicken fäst på bollen men han vet, han känner det i hela kroppen, han visste när han träffade, smekte, hade älskog med bollen att den skulle gå in, En halvt om halvt självsäker vändning, en snabb blick och sedan jublet, vrålet den euforiska föreningen. Kemin mellan spelare och publik. Ett avgörande ögonblick för en 19-åring. Det finns inget som kan ta detta ögonblick från Danny Rose. Alla med en anknytning till Spurs kommer för alltid att minnas Den Gudomliga Debuten, oavsett vart Rose karriär tar vägen.

Efter målet blev det, om möjligt, än vassare stämning på White Hart Lane. Publiken bar fram de liljevita. Nere på det gröna fältet tilläts Arse ha bollen, utan att för den sakens skull prestera så mycket till målchanser. Några halvchanser från halvmesyren till anfallare Bentover och ett antal skott som mest kan linas vid försök till att göra bollen till en Boomerang. Inte minst från filmningarnas konung (Ro)Sicky. Spurs spelade exceptionellt bra försvarsspel, höll sina zoner på ett alldeles enastående sätt och satte press med understöd när det krävdes. Alla försök som De Där försökte sig på stoppades effektivt av den vackra Liljevita mur som endast släppt in 19 mål på snart två säsonger av Premier League fotboll.

Den allra farligaste cahnsen av halvlekens resterande lek med klockan kom istället när Modric gled igenom försvaret, men en oturlig träff på ett Rött ben gjorde att han inte riktigt fick kontroll på bollen i slutskedet och pajasen i motståndarnas mål kunde rädda. 1-0 och nervositeten i TV-soffan var högst påtaglig efter att en öl skvalpat över i samband med Modric chans.

Den i historieböckerna inskrivne Rose kände av en sträckning och fick gå ut i halvlek. In kom Bentley och bara halvannan minut in i andra halvlek, fick fansen på White Hart Lane åter skrika ut sin euforiska glädje. En delikat passning från Defoe hittade Bale i anfallsposition. Den otrolige Walesaren, som verkligen genomgått en metamorfos vi inte skådat sedan forskarna kom fram till att en larv kan bli en jävligt vacker fjäril, kom helt fri med Pajasen, men istället för att med vänstern lägga den till höger om den så kallade målvakten, valde han att lägga den till vänster och wham,bam, thank you mam, 2-0 till Spurs och en smakstart, i paritet med en fantastiskt god blodig Oxfilé med Bernaisesås och potatis, var ett faktum.

Trots målet är man dock inte mer än Spursfan. Det finns alltid en gnagande oro, ett slags mystiskt väsen inom kroppen, som skriker att det snart går åt helvete.När Lennons bleka kopia, Wålkotte, kom in på planen var jag nog inte ensam om att tänka den mest negativa av tankar. Det stod liksom redan skrivet i morgondagens tidning att Theo Walcotts entré på scenen var början på en klassisk men väntad vändning, men det hände liksom inte så mycket.

Våra grannar rullade bollen, rörde sig en hit och en dit, men det hela var ganska ofarligt. En pass hit och en pass dit, en löpning här och en löpning där och sedan en passning åt helvete (nåja hela vägen till Scumirates gick ju inte passen, men ni fattar vad jag menar). Tottenham, som ett tag såg pressat och stressat ut tog sig in i matchen och det var först i 70:e minuten som de där riktiga orosmolnen började torna upp sig över alla liljevita själar runtom på vår jord. Robin van Pervert äntrade scenen i ett sista försök iscensatt av Mannen-som-aldrig-medger-att-hans-lag–förlorade-mot-en-bättre-motståndare-men-som-gjorde-det-när-hans-lag-mötte-Barcelona. Det skulle ge resultat, men det var nu en ny legend skulle födas, en legend som verkligen gör uttrycket från Zero-to-Hero full valuta.

Heruelho da Silva Gomes, 29 år, född i João Pinheiro, Brasilien kom till Tottenham inför fjolårssäsongen som ersättare för en allt sämre Paul Robinson. Efter en svag start för laget och en kanske ännu svagare start för Gomes blev han efter sitt inslängda mål mot Fulham utsedd till "den sämsta målvakten någonsin i Premier League". Det krävs en stor man för att lyckas hämta sig från en sådan start i ett nytt land, men Gomes gjorde det. I går var hans stora dag, igår var dagen då han för alltid fick den rubrikkåta engelska journalisterna att sluta häckla och istället hylla honom förbehållslöst. Igår blev han Gomes, The Legendary Octopussy of White Hart Lane.

Tottenham sjönk allt längre ner i banan, försvaret föll djupare och djupare och satt snart i knät på Gomes. Mittfältet stressade och den nyss inbytte Gudjohnsen fick värdefulla sekunder att ticka med kyligt spel, men Rumparna från andra änden av gatan kröp närmre och närmre. Dialys, eller Diaby, eller ja något sådant chippade in bollen till van Pervert som tog ner bollen på brösten 8 meter från mål, en snabb vändning och en projektil som hotade att slå sönder ribban, men där var den; bläckfiskens hastigt uppflugna arm parerade bort bollen i den första av de fyra gyllene ögonblicken.

Pressen ökade och Spurs föll längre ner i banan. En frispark några meter utanför straffområdet gav van Pervert en ny chans. Frisparken avlossades och seglade rakt upp mot krysset, men likt en Gordon Steward utflugen ur barndomens Bustertidningar var Gomes där och stod för en räddning som få andra målvakter skulle mäktat med.En ny hörna dunkas in och Voldemort nickar bollen, men guden Gomes räddar ånyo, denna gång via ribban.

Till slut kommer dock sprickan i muren. Den alla Spursfans gått och väntat på, den vi visste skulle komma, den som skulle bli början på slutet, början på vändningen. Den danske galten snubblar in bollen och vi visste till mans att det nog var över nu. Vi visste dock inte att det fortfarande fanns räddningar kvar på Gomes lager. Kort efter dundrade van Pervert ett rykande skott mot mål, men Gomes kastar sig snabbt till vänster och likt en puman i spjutform räddar han ånyo målet från påhälsning.

Pressen börjar förvandlas till stress. På bänken sitter den gråa grodätaren och tittar på när hans assistent viftar med händerna som om han låtsades knåda en deg. Redknapp reste sig upp och skrek instruktioner innan han åter gick och satte sig.

Våra illvilliga grannar mäktade inte med något mer och efter fyra minuters övertid kom så den slutliga orgasmen, efter 11 år av hatisk återhållsamhet kunde brunstvrålet eka över London, Sverige, Brasilien eller Neptunus. Det är omöjligt att avgöra om det bara var en seger i mängden eller om det kommer att bli en dag då vågen tippade över. Då de liljevita äntligen vände på kuttingen, dagen då Redknapp äntligen besegrade ett av de patetsikt uppkallade big 4. Det vet vi inte förrän om några år.

Men vi vet att det var dagen då Spurs krossade Arsenals ligaguldsdrömmar, det var dagen då Rosorna blommade i ett Halaltätt område i Norra London, det var dagen då Pat Jennings fick sin rättmätiga efterträdare, det var dagen då en segdragen kamp äntligen fick en vacker vinnare, det var dagen då White Hart Lane sjöng, jublade, och grät i et extatiskt lyckorus.

Visst är det bara fotboll, men vi vet alla att det är så mycket mer. Det handlar om att gå ut på planen och strida för äran och stoltheten i de liljevita tröjorna. Det handlar om ett liv, en kärlek och en match som står en bra bit över alla andra. Det handlar om dig och mig och alla andra med lijevit passion. För oss är det långt mer än fotboll, för oss är det den fullständiga känslomässiga lyckan, en lycka som endast kan slås av barnafödsel eller giftermål och knappt det.

Spurs må:-
Rose, 10
Bale, 47

Arse Mål:
Bendtover, 85

Attendance:- 36,041

Referee:- Mark Clattenburg (8, jävligt bra faktiskt)
Assisterande:- Mr. D. Bryan & Mr. M. Murphy
Fjärdedomare:- Mr. S. Atwell

Lag:-
Spurs (4-4-2):- Gomes; Kaboul, Dawson, King (Capt.), Ekotto; Rose (sub Bentley, 46), Huddlestone, Modric, Bale; Defoe (sub Gudjohnsen, 67), Pavlyuchenko (sub Crouch, 88)

Ej använda avbytare:- Alnwick; Bassong, Walker; Livermore

Varningar:- Modric, Kaboul, Dawson

Arsenal (4-3-2-1):- Almunia (Capt.); Sagna (sub Walcott, 52), Campbell, Vermaelen (sub Silvestre, 20), Clichy; Nasri, Denilson (sub Van Persie, 68), Diaby; Eboue, Rosicky; Bendtner

Ej använda avbytare:- Fabianski; Eastmond, Merida, Eduardo

Varning:- Denilson

Spelarbetyg

Gomes 10: Tre räddningar i absolut världsklass och en stabil insats överlag. Ja, det blir full poäng.
Kaboul 7: Hanterade högerflanken förvånande bra. Tuff i närkampsspelet.
King 8: Makalös comeback efter lång tidsfrånvaro. Som vanligt har han knappt tränat och frågan som vi aldrig kommer få svar på är hur bra han hade kunnat vara.
Dawson 8: Ytterligare en tokbra match av Dawson.
Benny Akotto 8: Stabilt, småfult och rejält.
Rose 8: Får det höga betyget för målet i sig, gjorde inte mycket väsen av sig i örvigt
Huddlestone 7: Jobbade mycket bra och slog en hel del värdefulla passningar.
Modric 8: Grym arbetsinsats av kroaten, men inte riktigt vän med bollen i mottagningarna.
Bale 9: Grymt bra insats igen. Troligen engelska ligans bästa vänsterback just nu.
Defoe 7: Jobbade och slet och slog en delikat pass till Bale för 2-0
Pavluychenko 7: Jobbade och slet men kom inte riktigt loss
Bentley 7: Ganska anonym, men bra arbetsinsats i andra
Gudjohnsen 7: Kom in och spelade smart
Crocuh: Spelade för kort tid för att betygsättas.

Matchrapport av HOJJ:en