Johan "Sopi" Lundberg ger oss sina tankar på vad som driver honom med Tottenham efter det att laget nu klarat av fjärdeplatsen.

Då var vi äntligen i hamn. Vi ska äntligen få chansen att visa Europa att vi är laget som spelar bäst och ger mest. Hur länge har vi inte trånat efter att få komma i det finaste som finns inom den europeiska fotbollen. Och hur många gånger har vi inte hånats över att vi faktiskt aldrig har slagit in oss i topp fyra i ligan – hur många gånger har vi inte fått höra hur dåliga vi är och att vi snart inte ens kommer att klara vara kvar i högsta ligan? Men allt detta är över nu – Nu är vi äntligen där.

Fast även om vi inte hade varit där så skulle denna säsong varit en saga som jag hade berättat för mitt barn, och deras barn. Och sen hade även de fått berätta denna saga för sina barn – för detta är starten till något stort. Det vi har sett och hört denna säsong kan bara prologen till något så vackert och så stort att vi inte riktigt kan greppa det. Fast samtidigt så kan det vara en port till ett helvete som kommer brinna genom historien – laget som aldrig kunde vinna när det gällde. Fast än så länge så ser ju allt bra ut.

Truppen ser otroligt bra ut just nu och jag kan inte riktigt peka ut var man kan förbättra den. Harry har verkligen lyft det bästa ut varje spelare och han har till och med fått en före detta talang till att bli en supertalang igen. Gareth Bale var verkligen en spelare jag trodde på när han värvades. Han hade den där vänsterfoten och de där inläggen som laget så länge saknat – men det visade sig ganska snabbt att han var skadad ofta och när han väl fick chansen så verkade laget aldrig kunna vinna. Harry Redknapp gjorde det, han lyfte ur demonen ur Bale och ersatte den med en krigare som skulle kunna dö på planen. Från vara talang till en supernolla är inte långt. Men att gå ifrån en supernolla till supertalang är en lång väg att vandra, men Harry fanns där hela tiden som gud för en inbiten kristen.

Men det var inte bara Bale som han lyfte upp och fick fram det bästa av. Han visste nästan vad som behövdes för att laget skulle börja prestera. Han visste var demonen satt i de flesta spelarna och han lyfte ur denne. Laget är numera mer än ett lag, laget är en tät familj där även den som sitter på bänken är med. Man kunde se häromdagen att David Bentley studsade runt och dansade, efter matchen emot Manchester City, denna bild är sällan man ser ifrån en man som mest sitter på bänken.

Snart börjar även den löjligaste, men ändå den roligaste, säsongen av dem alla. ”Silly Season” – Det är här lag kan falla sönder och säljas eller byggas upp till en stor stark styrka som kan komma at dräpa lagen som har platser bakom den stora topp fyra borgen – Fast nu är vi ju där med. Det finns en del som spekulera om att Harry kommer att köpa en del spelare som kanske egentligen inte behövs – och det har jag förståelse för. Sen kan man ha en viss fruktan för att våra nyckelspelare kommer att säljas till den som budar mest – i detta fall Manchester United. Fast jag tror ingen kommer att lämna, som har en nyckelroll, i år.

För nu får de alla vara med och känna sötman ifrån den riktiga cupen. Spelare som Robbie Keane, Alan Hutton, Jamie O’Hara och Giovani dos Santos kommer nog alla att få finna en ny klubbadress eller stanna i den klubben som de är utlånade till. Keane bör stanna i Celtic där han bland annat har blivit deras bästa spelare i år – och bästa målgörare (12 mål på 15 matcher).

Men det kommer ju redan anlända en defensiv speluppläggare – märkligt ord som låter så bra. Men hur bra är Sandro? Kommer han verkligen att kunna anpassas till den engelska livsstilen – eller blir det samma krogar att besöka som Dos Santos? Äh vem orkar vara negativ innan han har anlänt. Jag hoppas att Sandro kommer bli den där Taarabt som faktiskt får spela för laget.

Men nu är det snart en ny arena på gång, ny träningsanläggning på gång och framför allt en ny era på gång. Men är laget och organisationen Tottenham Hotspur F.C redo för detta, vet vad detta egentligen innebär. Hur ska de hantera en eventuell kvalförlust? (När detta skrivs så har inte Arsenal eller vi spelat den sista matchen så kval är kanske inte nödvändigt). Jag hoppas att Levy och styrelsen vet vad de sysslar med – Jag vill ogärna se att klubbens rykte och fantastiska ekonomi offras för att det ska gå någorlunda bra.

Men vad som än sker och vad som än inte sker så kommer jag alltid att bära lagets namn och dess logga med stolthet, för vi är och förblir ”yidos”. Och det är jag fruktansvärt stolt över – i både medgång och motgång.

Redax (Rikard / SpursHero) inspirerades av Johans text och lägger till detta utdrag från Robert Frosts fantastiska dikt "The road not taken" (med Johans tillåtelse ska sägas).

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Läs hela dikten "The road not taken" – väl värd sin läsning!

Av: Johan "Sopi" Lundberg