Farväl Vlad - varje misslyckande är ett fall framåt

Denna historia bygger på verkliga händelser.

1 augusti 2013

Mihai Stoica, general manager för den rumänska fotbollsklubben Steaua Bukarest sitter i sitt rymliga kontor på National Arena. Det är den 1 augusti 2013, en regnig torsdag. Stora pengar är på väg in. Blotta tanken får Mihais hjärta att bulta hårdare innanför bröstkorgen. Han är pressad. Det är viktigt för klubben, och inte minst av allt för den egocentriske ägaren Gigi Becali, att man krämar ut varenda slant av en – eventuell – spelarförsäljning.

Gigi Becali. En man omsusad av skandaler. Uttalanden av homofobisk (han har bl a förbjudit alla Queen-låtar från att spelas på Steauas hemmamatcher på grund av sångaren Freddie Mercurys läggning) och rasistisk (2010 skickade han mittfältaren Rafael Grzelak tillbaka till Polen, med orden ”ingen flintskallig spelare har någonsin åstadkommit något bra”) karaktär haglar ur Becalis mun som spottloskor.

Telefonen ringer. Mihai Stoica tar ett djupt andetag och ställer sig upp, redo att traska runt med sitt headset i det stora kontoret, så som han brukar göra när han får viktiga telefonsamtal. Det är Gigi. Den enda mannen som gör honom obekväm.

”Vad fan är det här jag hör om… Tottenham? Vilka fan är det? Gör inga affärer! Gigi Becali är inte slav till någon! Vi har en viktig match i Champions League, förstår de inte det? Förstår du inte det Mihai? Hör du mig – INGA affärer!!!”

Gigi Becali har använt sitt enda telefonsamtal för dagen för att ringa Mihai och upplysa honom om att det fortfarande är han som bestämmer. Gigi avtjänar ett treårigt fängelsestraff för ”ekonomiska överträdelser”.

Tottenham har under gårdagen sålt mittbacken Steven Caulker till Cardiff för £8M och den där trevlige, manipulativa, rödvinsdrickande italienaren, Baldini-någonting, har hört av sig igen. Den här gången är han mer rakt på sak och han pratar pengar, något som han inte gjort förut. Han vill betala £7M för Chiriches. Mihai vet att det är en bra affär, men får han inte ut mer pengar än så vet han att han har ett helvete framöver. Världen enligt Gigi Becali säger visserligen att £7M är bra, men av ren prestige godtar man inte köparens bud. Man höjer. Inte heller gör det saken bättre att Victor, Gigis bror, är Vlad Chiriches agent.

”Vlad lämnar inte under några omständigheter. Inte förrän det är vinter. Det kommer han inte att gilla men han är skyldig Steaua mycket, och han vet det. Vi ska in i Champions League. Vi är i bra form, saker händer. Han stannar” ryter Becali innan han slänger luren i örat på Mihai.

Mihai har inget annat val än att tacka nej till Baldini.

31 augusti 2013

Vlad Chiriches är glad men nervös. Han har precis fått bekräftat av sin agent, Victor, att han ska spela i Premier League säsongen 2013-14. Victor lät pressad, och Vlad antar att det är skönt för dem båda att det nu är över.
Den senaste månaden har varit turbulent. Vlad har känt sig skyldig att stanna och spela för Steaua där han fått sitt genombrott. Av bekvämliga skäl vill han stanna. Han är populär och klubben värderar honom som en av de viktigaste. Samtidigt har han inte kunnat förtränga tanken om att spela i den största av alla ligor. Han har pratat med Illie Dumitrescu och Gica Popescu, som båda representerat Tottenham under 90-talet och de har bara gott och säga. Nu börjar äventyret.

28 januari 2014

”Jo jag har sett videon. Jag har också ramlat runt i mina dagar. Vlad har varit ledig i helgen och han valde att flyga hem och ha lite kul. Han har inte brutit mot några av klubbens regler. Det enda jag förväntar mig nu är en stark insats imorgon mot Manchester City”

Tim Sherwood avslutar presskonferensen. Han kokar inombords. PR folket hos Tottenham Hotspur har tvingat honom till ett fegt uttalande om en amatörfilmad video där Vlad Chiriches, till synes stupfull, ramlar runt i den rumänska vinterkylan. Tim undrar hur det här kommer påverka resten av truppen. Är det okej att bete sig hursomhelst nu? Han undrar också hur det påverkar hans image och pondus som manager i Premier League? Och vad fan gör PR folk för nytta om dagarna egentligen?

29 januari 2014

Tottenham 1 – 5 Manchester City. Vlad Chiriches spelar 90 minuter och har inte någonting att sätta emot Edin Dzeko och Sergio Agüero. Vlad ser ut att vara trött och ja… bakfull.

Mars 2014

Mihai Stoica, general manager för Steaua Bukarest, döms till 3,5 års fängelse för pengatvätt.

9 maj 2015

6 minuter in i andra halvlek så vet Vlad Chiriches att han spelat sin sista match för Tottenham Hotspur. Han lämnar planen delvis skamfull och delvis med förhoppning. Förhoppning därför att han ser fram emot nästa kapitel av sin fotbollskarriär. Skamfull därför att han precis avslutat sin sejour i Premier League med ett rött kort.

Han har inte varit Mauricios Pochettinos förstahandsval. Han är ledsen eftersom han trodde att den forne mittbacken Pochettino kunde ge honom den coachning han behövde för nästa steg. Aldrig mer England, tänker han, när hans blick möter en full och skadeglad Stoke-supporters hånflin samtidigt som han stegar ut ur Britannia Stadium.

Juli/Augusti 2015

Det är dags för nästa kapitel i Vlad Chiriches liv. För mig kommer han alltid vara en personifiering av det nedsättande och tyvärr klantigt klingande ordet ”Spursy” som vi yttrar ibland, som t ex dagar som vi förlorar mot Stoke med 3-0. Eller när vi tappar 1-0 hemma mot Newcastle till 1-2.

Vlads oundvikliga avsked är dock ett statement. Av de där sju oprovade fotbollsspelarna som kom till White Hart Lane samma sommar som Bale lämnade för Real Madrid, så har utrensningen snart fullbordats. Nu går vi in i en ny era. Måhända slutar vi kanske femma trots det men vi gör det med prövade spelare i försvaret (Tripper, Alderweireld, Walker, Vertonghen, Rose, Davies, Dier.) Vi gör det med en strategi som inte bara går ut på att värva stora namn från stora europeiska ligor av stora europeiska klubbar.

En skön vårdag i april 2015 var jag ute och strosade i Camden. Ett par sekunder efter att en stor, fet punkare precis erbjudit mig ”the smoke of a lifetime” (som jag vemodigt tackade nej till) hamnade min blick på ett välbekant ansikte i folkmassan. Vi samtalade kort och jag minns att jag frågade om han skulle spela kommande match mot Villa. ”I hope so” svarade han. Inom mig hörde jag ”helvete heller” men av ren artighet svarade jag ”me too”. Jag ångrade det direkt. Jag tror att han kände det.